Upp eller ner

Ner, definitivt.

Jag känner mig så sjukt orkeslös och misslyckad nu att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag orkar inte med mig själv, orkar och vill inte mer.

Jag har världens sämsta självförtroende. Helt sanslöst dåligt är det. Jag är den tjejen som står stel och halvt gråtfärdig, med flackande blick i ett rum fullt med människor. Jag är den person som inte vågar gå fram till någon, än mindre hålla ögonkontakten. Jag är den person som inte vågar föra en diskussion med någon om det sitter folk runt omkring, för de kan ju höra. Jag är den person som backar vid minsta lilla konflikt, eller ännu bättre, jag ser till att det inte blir någon konflikt genom att hela tiden undvika att säga vad jag tycker. Jag mår hellre dåligt över situationen under en längre tid än utsätter mig för en konflikt. Bland annat.

Hela mitt liv är begränsat. Jag vill så mycket, men vågar så lite.

Jag vill bli polis, det är mitt drömyrke, har alltid varit. Men jag är verkligen inte en person som passar i den branschen. Hur skulle jag kunna vara det med något av de ovanstående problemen?

För att inte tala om att jag är en jäkla fegis. Jag är livrädd för många saker, vissa normalare saker som mörkerrädlsla, höjdrädsla osv. Sedan är jag också rädd för män. Jag har under alla mina år fått ta emot pikar om hur ful jag är, killar som skrattat åt mig, osv. Det har påverkat mig rätt mycket. Jag litar inte på män. Jag tror inte någon tycker om mig egentligen, de ljuger säkert. Det tog väldigt lång tid för mig innan mitt ex övertygade mig om att han visst gillade mig. Tyvärr gjorde inte den relationen något positivt av min självkänsla, med våldtäkter och andra typer av utnyttjanden. Jag har sedan vi skiljdes åt knappt sett åt en man. Jag har inte haft intresset. På senare år har intresset kommit tillbaka, men jag är vettskrämd att något liknande ska hända igen. Bara tanken på att bli intim med någon ger mig panik. Jag vill inte, kan inte, orkar inte.
Om någon kommer fram till mig och flirtar, så får jag panik. Om jag så bara behöver gå fram till en grupp män och fråga efter hjälp (som jag gjorde i förra blogginlägget) så börjar jag darra som fan, och eventuellt stamma. Jag är skiträdd. Inte för att jag tror att alla vill skada mig, men det finns något som sätter käppar i hjulet. Är de otrevliga är det ännu värre, det får mig att vilja krypa tillbaka till det hål jag kom ifrån och aldrig visa mig igen. Är de trevliga så blir det bättre.
Hur ska jag någonsin kunna ha en partner när jag inte ens kan gå fram till en främmande man och fråga efter hjälp utan att få hjärtsnörp?

Jag är så sjukt less. Jag orkar inte med det här jävla livet. Om jag hade VÅGAT ta livet av mig hade jag troligen gjort det. Men jag är livrädd för smärtan. Jag vill inte skada mig, jag vill inte lida innan jag dör. Jag vill inte få ångest, jag vill inte hinna tänka på om jag gjort fel, ångra mig. Jag vill inte tänka på hur mina nära och kära tar det, jag vill inte tänka på deras sorg.

Men jag sörjer fan nu, över ett liv jag inte vill ha och inte kan ta mig ur.

Paranoia

Är så sjukt paranoid sedan hästägaren sade upp mig för några dagar sedan och sa att hon skulle komma hem till mig och hämta pengar (som hon felaktigt tror att jag är skyldig henne). Varje gång jag får ett sms så rycker jag till, får gåshud och är bergsäker på att det är hon, eller om någon ringer, det behöver inte vara på mobilen utan kan vara på jobbtelefonen som hon omöjligt kan ha, eller så får jag för mig att hon väntar någonstans, att hon åkt hem till mig och står och väntar osv. Idag när jag åkte hem och svänger in på vägen mot huset så kommer en bil plötsligt upp bakom mig. Blir helt livrädd att det är hon som "lurvaktat" och känt igen min bil (för det är den enda svarta Saaben i hela Sverige...). Det är lite trist att vara så paranoid.


På tal om något helt annat. Ett fenomenalt i-landsproblem. Jag hittade en förglömd macka i min handväska. Med tanke på mackans utseende så har den förmodligen legat i väskan i några veckor. Nu luktar hela väskan mögel. Eller okej, innan jag gick hem så sprayade jag ner väskan med luktegott. Så nu luktar väskan en blandning av mögel och luktegott.


Och en annan grej. En alldeles horribel grej egentligen. I söndags hade jag en planerad jobbedag. Innan dess hade en svettig ridlektion att vänta. Efteråt åkte jag till jobb, tvättade av mig och bytte om, men håret var inte så fräscht och luktade med allra största säkerhet häst. Inget smink. Rätt ful klädsel (kommer nog aldrig ha dessa på mig igen). Helhetsintrycket var helt enkelt måttligt ofräscht. Men det kvittar väl om ingen (förutom min mamma) ser en.

Ack vad jag kommer ångra den svettiga ridlektionen, hårfrisyren och hästlukten, klädseln, och dessutom att jag valde att inte ta på mig skor när jag skulle följa min mamma ut...

Min mamma skulle sluta tidigare än mig, och eftersom jag glömt mitt kort hemma (måste ha ett sådant för att kunna öppna dörrar utan/med kod) så jag tog hennes kort. Vi skiljs och jag går tillbaka in igen, tar hissen upp till min avdelning, drar kortet och... ajdå. Den vill ha en kod eftersom det är söndag... Jag kan inte koden. Min mamma har kört. Min mobil ligger på kontoret inne i avdelningen. Utelåst.

Efter en stund av fylld ångest och "vad fan ska jag göra nu"-tankar, så insåg jag att det enda som finns att göra är att jaga efter någon som kan öppna dörren åt mig. Hur lätt det nu är att hitta. Poliser är sådär lagom misstänksamma när en okänd, uniformlös, ungdomlig tjej kommer fram och frågar om de inte kan öppna en avdelningsdörr. ID-kort för jobb har jag såklart inte heller, inget som kostas på för timanställda. Vid den tidpunkten kunde jag inte bevisa att jag faktiskt jobbade i huset med andra ord. Men jag hittade en "villig" polis som i alla fall följde med mig i hissen upp igen (och ställde sjutusen frågor samtidigt som han log lite snett som om han inte trodde ett ord jag sa), testade sitt kort - som blev nekat pga. obehörighet - och sedan ledde han mig till sin chef och dumpade mig där.

Chefen var inte så värst imponerad att bli störd när han åt middag. Jag förklarade lite fint mitt problem och han var... måttligt irriterad, är det närmsta förklaring jag kan komma att döma av hans beteende. Han hänvisade mig till en avdelning längre bort som kunde hjälpa, blev irriterad när jag inte visste var det var (stort hur, många avdelningar, med diverse olika beteckningar/namn). Som tur är var hans kollega mer hjälpsam och sa "Jag kan hjälpa dig dit", sedan förklarade han i trevlig ton att han bara skulle diska men att jag kunde vänta. Fy vad tacksam jag var. Chefen försökte "kallprata" med mig, men verkade bara bli mer irriterad, så jag gav honom utrymme att äta ifred, typ.

Den trevlige kom tillbaka, och ledde mig mot avdelningen vi skulle till samtidigt som han ställde en massa frågor. Lite gentlemannavis, öppnade dörren (drog sitt kort och dörren öppnade av sig själv) och lät mig gå igenom först.. Och sedan när vi var framme så vände han sig mot mig leendes (det slog mig just att jag log som en liten förälskad tonårsflicka när jag tänkte på det ögonblicket) och förklarade, igen på ett trevligt sätt att mannen inne i kontoret kunde hjälpa mig.
I'm in love.

Mannen på kontoret kunde hjälpa mig, till hans egen förvåning. Tydligen är det inte många som kan komma att öppna "min" avdelning. Glatt överraskande för honom, och en extremt glad jag.

Idag fick dom på avdelningen nybakta bullar som tack. Förhoppningsvis jobbade dom två som hjälpte mig mest. Det var trots allt för dom jag stod och bakade hela kvällen!

Dags att natta.

Märkligt...

Hästägaren till min medryttarhäst och jag är i luven på varandra. Hon är missnöjd. Jag är missnöjd. Jag har sedan vi pratat lite om det här (innan helgen) funderat på om jag ska hoppa av, så kan hon hitta någon hon passar bättre med.

Igår var första dagen jag träffade henne sedan vi pratat. Hon diskuterade överhuvudtaget inte hennes missnöje över mig. Däremot så kom hon med förslaget att jag kunde rida hennes andra häst (inte den nuvarande medryttarhästen mao) om jag ville det. Detta var innan min ridtur. Efter ridturen kom hon igen och sa samma grej, att jag kunde rida den hästen i kombination med min nuvarande eller istället för.

Jag måste säga att jag förstår ingenting nu när jag funderat kring detta. För det löser ju ingenting att jag byter häst. Problemen kvarstår. Jag förstår inte riktigt vitsen med att föreslå att jag byter häst när jag inte har något problem med nuvarande. Jag har t.om. sagt att jag gärna fortsätter rida nuvarande (detta var innan funderingarna började komma igång om avhopp).

Jag undrar om hon på något sätt känner av läget och tror att jag kanske ska hoppa av, och därför försöker föreslå en "bättre häst"? Ingen aning. Men det löser ju fortfarande inga av våra problem.

Väldigt märkligt.

Mitt framtida yrke...

... är fortfarande inte glasklart.

Jag är tillräckligt gammal för att borde ha kommit på det nu, men nej. Det känns som att jag vill för mycket. Det finns så många möjligheter, så många drömmar, hur väljer man ett av dessa? Hur kan man välja det som funkar bäst för en själv, det man vill bli och satsa på i livet?

Häromdagen så slog det mig att jag vill bli polis. Det är en av drömmarna. Jag har haft den här tanken tidigare i yngre år och blivit totalsågad av mina föräldrar. Med all rätt. Jag är en fegis. Hur skulle jag klara det yrket egentligen? Jag släppte den drömmen efter sågningen och gick vidare. Åren gick. Mina föräldrar har försökt hjälpa mig i den mån de kan att hitta något. De har själva föreslagit polis vid något tillfälle. Helt glömt bort deras tidigare sågning. Men jag har nekat av anledningen att de hade rätt vid första tillfället. Nu är det som sagt uppe på kartan igen, men jag ÄR en fegis. Jag har väldigt mycket att jobba med innan jag kan ens söka dit. Frågan är om det är värt det, skulle jag överhuvudtaget kunna bli en person som passar in i det yrket?

Det mer säkra valet är det jag funderat på i ett halvår. Jag kommer dock aldrig ihåg vad yrket benämns som, men det är inom sjukvårdslinjen i alla fall. Ungefär samma uppgifter som jag har idag, sitta och dokumentera saker. Jag får en betydligt högre lön bara som timanställd. Det finns behov här i Skåne. Helt enkelt ett bra alternativ. Samtidigt känner jag inte att det är yrket med stort Y, så att säga.

Det är så svårt!

Smile.

Keep smiling - it makes people wonder what you've been up to. ~Author Unknown

Ja, det måste vara det rätta. Att le. Få folk att uppmärksamma en för att man är så glad och pillemarisk. 

Jag måste verkligen le mer, jag ser så tråkig ut på var och varannan bild som folk tagit på mig. Vad kostar ett leende egentligen? Bilden blir ju mer charmig. Man själv blir mer charmig. 

Min mamma tycker nog också att jag ska le mer. Ibland gör hon sådana överdrivna gester att jag ska le mer. Det ironiska är att efter en sådan gest att JAG ska le, så återgår hon till sitt ansiktsuttryck innan hon "sa till" mig att le. Hon eftersträvar alltså inte den gesten själv. Det ännu mer ironiska är att hon oftast gör en sådan gest i en allvarlig diskussion/situation. Man ska absolut le mer. Jag ska le mer. Men det är inte alltid lämpligt att le faktiskt. Alla situationer är inte lämpliga för ett leende. 

Men nog om det. Jag ska le mer. 

Jag är så avundsjuk på en vän jag har. Hon är alltid så glad, positiv och ler alltid. Folk fastnar för henne, alla gillar henne. Efter att man träffat/umgåtts med henne så är det starkaste minnet man har av henne att hon är den som alltid är så glad. Alltid är leende. Hakuna Matata typ. 

En sådan person vill jag också vara. 

Äsch...

Gör ett andra blogginlägg om samma sak även om ingenting har hänt. Men eftersom det är sjukt frustrerande för mig, så behöver jag skriva ner det.

2,5 hästar alltså. 1 häst som står på ett helt annat ställe och därmed 1,5 häst som står på samma ställe. Häst nummer 1 har föga med saken att göra, enda anledningen att den hamnar i smeten är för att det blivit så struligt på andra stället och svårt att hinna med allt.

De 1,5 hästarna består alltså i min ordinarie medryttarhäst och en unghäst. Avtalet säger att jag ska rida min medryttarhäst två gånger i veckan och hjälpa ägaren med unghästen en gång i veckan. So far so good.

Nu har dock medryttaren till häst nummer tre fått mycket att göra och har inte hunnit vara i stallet, med andra ord har hennes häst inte ridits mycket. Ägaren frågade då mig om jag kunde rida hästen. Jag antog faktiskt att hon menade att jag skulle byta ut ridningen för min medryttarhäst mot denna häst (hon sa nämligen att "min" häst inte behövde så mycket motion just nu) eller om jag hann med, rida båda hästarna. Istället verkar det ha blivit någon konstig retuschering av avtalet. Jag ska komma och rida min medryttarhäst 2 gånger i veckan, hjälpa till med unghästen 1 gång i veckan SAMT rida den tredje hästen resterande dagar eller allra helst alla dagar i veckan.

Det var inte riktigt det jag gick med på.

Utöver detta så kan jag numera inte vara självgående, innan kunde jag dyka upp när jag ville och hade tid och behövde inte ha hjälp med något av ägaren. Det var bra tider det.

Nu när unghästen har kommit in i bilden så är det annat. Jag tänker inte gå in på detaljer, men jag behöver hjälp med att ta in den specifika hästen och i vissa fall även hjälp med att ta ut denne. Vilket betyder att jag blivit väldigt låst, till tiderna 10-18.

För mig är de tiderna inte riktigt rimliga, inte på vardagar. Av olika anledningar så har jag bytt jobbtider till kvällstider. Jag brukar jobba till 20-tiden när jag kan. Detta betyder alltså att jag måste dra av 2-3 timmar för att vara i stallet vid 18.

Morgonpass har jag tidigare tagit och även uttryckt att det är bäst, men jag kan inte heller kräva att ägaren ska gå upp vid 7-8-tiden... Eftersom hon inte vill det så funkar inte morgonpass. Jag kan inte komma till stallet vid 10 för att hon ska ha sovmorgon, då får jag antingen jobba väldigt sent eller dra ner på timmar, gissningsvis fler timmar än när jag dyker upp i stallet vid 18.

Ja, såatte...

Nu står jag i valet och kvalet att lämna återbud i helgen. Jag jobbar den dagen och måste prioritera arbetet åtminstone en dag i veckan... Det är egentligen menat att jag ska hjälpa till med unghästen då, å andra sidan skulle den dagen vara en fjärde dag i veckan trots att jag egentligen bara har tre dagar. Nu har jag generellt inget emot att vara där fler dagar i veckan, men det får bli när jag har tid till det och inte behöver underprioritera mitt jobb.

Jag antar att hon inte orkar masa sig upp vid 7-tiden, för i så fall hade jag kunnat ha tid att hjälpa henne innan jag åker till jobb.

Orkar inte...

Det är så sjukt körigt just nu.

Jag har egentligen bara två medryttarhästar, eller 2,5 kanske man kan säga. Den ena hästägaren och jag ändrade avtalet så att jag en dag i veckan ska hjälpa till med unghästen. I övrigt ska jag rida min medryttarhäst sedan tidigare två dagar i veckan. Helt okej, och skoj att få unghästerfarenhet!

Just nu är det dock så att den andra medryttaren till häst nr 3 har väldigt mycket på jobb och har inte kunnat rida på en vecka, och därför har ägaren frågat om jag kunde rida den tredje hästen. Vilket går bra. Däremot blir det väldigt kärvt med tiden att rida både den tredje hästen + min medryttarhäst samma dag. Jag har redan väldigt kärvt med tid, har knappt tid med annat än hästarna och måste prioritera jobbet nu när jag äntligen har något att göra. Så tiden har helt enkelt väldigt knapp.

Utöver detta, att det är fler hästar som ska skötas, så kan jag numera inte vara självgående och dyka upp när jag kan mest. Ägaren måste hjälpa mig att ta in den specifika hästen från hagen. Detta gör att jag inte kan dyka upp tidigt på morgonen som annars passar mig utmärkt (jobbar oftast kväll) då ägaren inte är vaken vid den tiden. Vilket alltså leder till att jag måste dra ner på jobbtimmarna för att kunna rida på kvällen.

Som om det inte skulle vara nog har jag en medryttarhäst till på ett annat ställe. Jag vägrar underprioritera henne bara för att det inte går lika smidigt på första stället.

Jag kan inte kräva att jag ska kunna vara självgående och komma när det passar mig, men det är himla smidigt, och hade jag kunnat det hade mina problem varit så gott som obefintliga. Nu måste jag istället passa tiden med hästägaren och det fungerar inte riktigt med jobbsituationen jag är i nu.

Jag känner mig så sjukt stressad över situationen. Jag vill bara skära bort ångesten, eller dämpa den.

Men nu skriver jag ett blogginlägg istället, vilket inte lindrar min stress alls.

Antar att jag får kämpa på den här veckan, sedan är det semester för min del, och veckan efter det så måste jag se över det hela. Men jag fattar inte hur jag ska lösa det. Jag kommer fortfarande jobba kväll, och om hästägaren kommer fortsätta behöva hjälpa mig så står vi fast hur vi än gör.

Måste sluta.

Det här verkar kanske inte som ett stort problem, men faktum är att det är det. Jag måste alltså underprioritera mitt jobb för att rida på kvällar, då ägaren inte är vaken på morgonen. Ibland behöver jag rida två hästar, helt orimligt tidsmässigt så som situationen är nu. Att plocka bort en häst från skötseln kanske får ägaren att tycka att jag ska komma fler dagar i veckan, vilket jag inte kan. Då måste jag ju välja bort min andra medryttarhäst på andra stället. Och detta vill jag inte för den ridningen jag får där är utvecklande.

Jag vill bara slita mitt hår.

Behöver den här semestern.

Det här med att ge komplimanger...

Folk som söker sig till komplimanger... sådana tycker jag är skitdryga. Om jag har något att säga så gör jag det, annars låter jag bli. Om jag inte tycker folk är så snygga, så säger jag ingenting, hellre det än att ljuga. Men ibland får jag frågan "Vad tycker du om mig då??" Ja... Vad tror du? Om du tar ställning utifrån mitt beteende - att få se en bild och inte kommentera den närmare - vad skulle det betyda för dig? Och vad kan det då betyda när jag gör det?

Det jobbigaste är dock när jag redan har talat om en gång att personen är helt okej, eller ser bra ut, men ÄNDÅ får frågor gång på gång om vad jag tyckte om bilderna och honom/henne. Så sjukt drygt. Jag har redan sagt en gång vad jag tyckte, vad finns det att tillägga? Varför måste jag ge komplimanger hela tiden?

Är det kanske jag som är ojuste i mitt tänkande? Kanske ska man ge komplimanger ofta. Själv gillar jag inte att få det speciellt, någon enstaka gång går bra, men hela tiden stör. En gång räcker mer än väl för att jag ska veta din ståndpunkt. Finns ingen anledning att skölja över mig med dina "vackra ord" och komplimanger.

Lite för förtydligandes skull så ger jag komplimanger ganska ofta, men till skilda saker. Att upprepa komplimanger eller överösa någon med dessa är jag emot. Det tar bort tyngden av komplimangen och betyder tillslut ingenting, utan är bara betydelselösa ord.

Denna katolska herre

"Mitt nya ragg" och jag har fortsatt prata, eller maila. En väldigt religiös, katolsk man i sina "bästa" år - 43.

Katolska människor har en ganska skev kvinnosyn enligt mitt tycke. Det står i flera texter att mannen är den som har större status, och att kvinnor ska dyrka mannen. I vissa texter, ett fåtal vad jag har hittat, så står det att de är jämställda och det är även vad katolska människor hävdar när man frågar dom om detta. De är jämställda, punkt. Ändå är det så att den man jag har pratat med nu uttrycker starka åsikter och det står väldigt klart att hans åsikter är starkare och mer viktiga än mina, även om han inte har erkänt det. Det är sättet han skriver på. Han tackar förvisso för mina tankar och åsikter, men samtidigt krossar han dom då han inte tycker samma sak. Det är hans sätt eller inget helt enkelt.

Nu är det så att mannen har blivit kär i mig, säger han. Han verkar inte se meningsskiljaktigheterna, å andra sidan är det kanske inte så konstigt när han är helt insnöad i sin värld att hans åsikter är av större vikt. Han ser inte det som ett problem då det enda rätta är att jag ska foga mig efter hans vilja.

Jag hittade i alla fall när jag satt och läste om deras tro, att om en kvinna blir gravid så är abort en synd, och strängt förbjudet. För mig som då inte vill ha barn var tvungen att fråga honom om hans syn och vad hans åsikt var att lösa problemet om jag skulle bli gravid medan tillsammans med honom. Hans svar är att jag måste föda barnet och sedan ta hand om det. Att adoptera bort det var tydligen heller inget alternativ. När jag frågade om det så började han prata om att sälja barnet som slav, vilket inte ens var vad jag frågade. Jag antar att det är en synd att låta någon adoptera ens barn också.
Vilket hade betytt, att jag som inte vill ha barn, hade blivit tvingad till att båda föda barnet och behålla det.
Och denna åsikt uttrycker han som om det vore en självklarhet. En självklarhet att jag ska bli tvingad till något jag inte vill som fortsätter 18 år framåt i tiden. Tror han på det själv eller? Varför skulle jag ens stanna i en relation med någon som tvingar mig till något? Sedan har man dock problemet med att bryta upp ett sådant förhållande. För katolska människor bryter inte gärna giftermål och speciellt inte med barn i bilden. Nu är jag inte katolsk, men det skulle säkert innebära en hel del problem att bryta med någon som anser sig vara av en högre status, även om jag ifråga inte delar tron och åsikterna i tron.

Om ett svenskt äktenskap är svårt att bryta så är det ännu svårare för katolska personer.

Till det större problemet (lika stort som det med graviditeten) är att han anser att han ska kunna ta för sig vid varje tillfälle han känner för att ha sex, kvinnan ska ifråga vara till lags och gå med på det, vare sig  hon vill eller ej. Han uttrycker förvisso att detsamma gäller för mig - att om jag hade velat ha sex med honom och han inte skulle haft lust - så kan jag kräva det. Helt absurt. Visst kan man övertyga ens partner, det tycker jag, men om denne fortsätter säga nej så anser jag att det är sexuellt utnyttjande eller våldtäkt. Sunt är det inte. Å andra sidan inte helt överraskande med någon med tron att en kvinna ska dyrka mannen och visa underkastelse; mannen är av högre status.

Egentligen vet jag inte varför jag gett honom så mycket tid i mitt liv. Jag har inte varit seriös med honom alls, utan det har varit roande att skriva, men numera blir jag mest förbannad av att läsa hans skeva åsikter. Jag kanske borde se över mitt intresse och istället lägga tiden på någon som jag skulle kunna tänka mig dejta i framtiden.

Får man ha en rubrik med 'suck' två gånger i rad?

Jag blir mäkta trött. Gick med i en dejtingsida för ett tag sedan, fann tre män som jag drog vidare till mail/msn. Två av dom föll mer eller mindre bort i samma veva, det fanns ingen kommunikation där överhuvudtaget. Inte för att jag bara skyller på dom. Den ena av dessa två hade jag knappt kontakt med på dejtingsidan heller, utan han ville "vidare" dvs på mail och/eller telefonnummer. Jag sa nej till telefonnummer då, ger inte ut det till vem som.

I alla fall, sedan jag la till honom på msn så har vi pratat 1-2 gånger om ingenting alls egentligen. Senast sa han att han var sugen på att bjuda mig på middag hemma hos honom, vilket jag tackade nej till med att jag ville prata och lära känna på mail först. Efter det har vi inte haft någon kontakt. Jag har förvisso inte varit online, men det går att skicka mail vid intresse - för hans del då. Jag har haft dåligt med tid och har helt enkelt lagt allt på is ett par veckor.

Så nu tog han kontakt med mig igen och skrev att han var sugen på att bjuda mig på middag, igen. Och att han ville ha mitt telefonnummer så vi kunde prata en kväll.

Gick det inte in första gången att jag vill ha mer kontakt via mail/msn först? Om kontakten är obefintlig där, så är det knappast så att jag är mer öppen för telefonkontakt och att träffas ändå?

Jag hade hoppats att han gett upp, för han är verkligen inte min typ. Första bilden han hade in såg helt okej ut, men andra bilden så kände jag bara att "oh no". Jag vill inte bli krossad vid sex liksom, eller för den delen - rida på en våg av fett.

Nej tack.

Suck..

Jag har en bekant i internetvärlden. Vi har varit bekanta i flera år, pratat väldigt mycket via msn osv. Jag gillar den här killen väldigt mycket, som en vän. Problemet är att han har fått någon slags känslor för mig, vilket han fick för flera år sedan egentligen.

Det hela började med att vi skulle anordna en träff. Detta var ca 3 år sedan. Jag vet att jag av säkerhetsskäll flera gånger sa att det inte var tal om någon dejt eller liknande, utan endast vänskapsträff. Han accepterade. När vi träffades så stod det klart och tydligt att han ändå ansåg det vara just en dejt, och för mig som var inne på en vänskapsträff så blev det lite för mycket.

Vi hade inte kontakt efter detta på säkert mer än ett år. Jag var den som återtog kontakten pga. vänskapen. Jag var nog naiv att tro att hans känslor hade svalnat en aning. Jag hade fel.

Jag har fortsatt kontakt med honom, även om vi har våra duster där han har tolkat något jag skrivit med att jag är intresserad, eller bara tror att han har någon chans på mig. Jag har påtalat en miljon gånger att jag INTE är intresserad och inte vill ha något samliv. Jag tänder inte på honom, och jag är inte attraherad av hans personlighet heller. Jag gillar honom endast som vän alltså.

Vid något tillfälle blev jag riktigt förbannad och sa ifrån att jag kommer bryta kontakten om han inte lade av med sina försök att "charma" mig, som han så fint kallar det. Det tog skruv, och det var lugnt mellan oss ett tag. Så lugnt att jag tänkte att det skulle fungera, och att vi kunde träffas för en andra gång - och utveckla vänskapen.

Naivt.

Nu är det värre än någonsin. Vi är tillbaka på ruta ett. Han är mer på än någon gång förut och ska "charma" och få mig intresserad av honom. Han tycker jag är en toppentjej och vill ha mig.

Fick säga ifrån ännu en gång, att om han kommer ner så tillåter jag inga försök att ragga på mig. Hans reaktion var lite humorisk, han frågade vad det var som fick mig att göra en sådan tvärvändning. Ehh? Jag har visserligen okejat att träffas igen, men inte att jag inte är intresserad av honom!

Han påstod att han inte är ute efter att ragga på mig utan att "jag tänkte mer typ istället för att ragga/charma så tänkte jag mer som smått försöka få dej och mjukna till lite för mig". Jag tycker det är samma sak.

När man raggar vill man ha personen man raggar på ifråga.
När man som han vill försöka övertyga mig att mjukna upp lite - så är det samma resultat som önskas, dvs att jag blir hans.

Sak samma alltså.

Jag blir så trött.

Mitt nya ragg...

Eller lurendrejare kanske jag ska kalla honom?

En snubbe tog kontakt med mig via Facebook med texten "Hello pretty, just dropped by to say hi.you have a nice profile here i must confess... wish to hear from you soon..." Så lagom suspekt. Jag var tvungen att svara.

Efter lite messande fram och tillbaka kan jag konstatera att mannen ifråga är ute efter en långvarig relation, han har inte varit med någon annan sedan hans fru dog för 6 år sedan, och sen han såg min profil har han inte kommit till ro... I varje mess ger han mig en massa komplimanger över hur bra jag ser ut och att jag är en perfekt match till honom utseendemässigt. Vad gulligt, tihi!

Han frågade tidigt efter en yahooadress, och bad mig skapa ett konto om jag inte hade och ge honom mitt ID. Jag har inget konto och tänker inte skaffa ett, vilket jag sa. Däremot har jag ett msn konto, och sa till honom att ge mig hans adress så jag kunde adda honom.
Han ignorerade helt och fullt min förfrågan och sa istället till mig att ge honom min adress, vilket jag gjorde. Chatfunktionen fungerar dock inte om jag inte även får hans adress, som jag nämnde och bad därmed igen om hans mailadress. Han ignorerade detta också.

Istället frågade han efter mitt telefonnummer. Det är det sista meddelandet jag fått från honom, att "i will like to have your phone number this time, wait to hear from you soon", samtidigt som han rabblar något om att vi måste lära känna varandra och dela hemadress. Snacka om att ha bråttom.

Jag undrar över vad han är ute efter faktiskt. Han svarar inte på hur gammal han är (även om han har bilder, som troligen inte föreställer honom själv då jag fick en match med en snubbe med annat namn när jag bildgooglade), och svarar inte på vilken mailadress han har. Vad för vinst är det att jag skapar en yahooadress och ger den till honom? Jag förstår inte riktigt funktionen bakom hans sätt att agera och ignorera frågor.

Ska bli intressant om han ger ut sin mailadress vid nästa meddelande, vad han än är ute efter (jag är sjukt nyfiken) så kommer han ingenstans om han inte ger ut den. Med tanke på att jag ändå "visar intresse" så borde han inte ge upp redan tycker jag.

Jag kommer nog inte få svar förrän imorgon... ahhhh.... vill nuuuuu!!!

Doohh!

Min paranoia är helt otrolig.

Hoppade in i hissen när jag slutade att jobba, dörrarna stängs och sedan händer INGENTING. Jag var nära på att få psykbryt. Slog huvudet i väggen några gånger och undrade vad jag skulle ta mig till.

Sedan kom jag på att jag glömt klicka på vilken våning jag skulle till.

Jag undrar om dom satt upp kameror i hissen?

Hade ju varit käckt.

Ett steg närmre att bli en bra ryttare!

För jag ramlade av igår. En avtrillning närmre att bli en bra ryttare alltså!

Det är en lååång väg ner från en 165 cm häst. Det går i ulrarapid när man ser marken närma sig, man vet att det inte finns något man kan göra för att hindra processen och att man slutligen kommer dunsa i backen. I mitt fall - en jäkla hård grusväg.

Jag undrar om jag hade haft större möjlighet att stanna kvar om mina stygbyglar inte varit 1 hål för långa? Nu när hon kastade sig så tappade jag båda lite fint och "flög" en stund. Min flygförmåga suger..

Jag landade på mjukdelar, inte för att det fick mig att resa mig direkt dock...

Hästen stannade några meter ifrån, sedan hör jag henne närma sig. Då tänkte jag att, bäst att resa sig så hon inte går förbi - fel väg om man ska hem. Då får hon tokfnatt och springer, hemåt alltså. Jag kom inte ifatt henne sedan, men som tur var hade vi kommit max 100 meter. På en privat väg dessutom. Så det var bara att fånga henne utanför stallet.

Blev ingen ridning efter det. Mjukdelar + hård grusväg = avskavt skinn. Jag har lite röda zebraränder också från grus som gjort fina rivmärken.

Blir ingen ridning idag heller. Det tar ett tag för kroppen att fastställa att det blev mer skador än på bara mjukdelar... Rygg och nacke fick sig en känga också, och vänstra armen (landade på höger sida) domnar bort om jag lyfter den högt. Vänstersidan på nacken domnar också bort emellanåt. Rent allmänt känns vänstersidan lite udda, medan högersidan som tog värsta smällen, troligen bara kommer prydas av blåmärken.

Vårdcentralen nästa?

Stökhus.

Idag fick jag en andra inbjudan att komma in och fika.

Jesus Christ.

Det är katthår på köksbordet, katthår i smöret, katthår på osten, katthår...

Idag hade hon avancerat dammsugaren till köket, så där stod den, parkerad mitt på golvet.

Diskbänken var lika full som igår.

Kylskåpet har gulnat och man ser tydliga spår efter feta fingrar och smuts.

Katterna klöser på allting, bord, väggar, skåp... allt. Allt är i princip sönderklöst.

I skåpen så är det tiotusen grejer överallt, tomma påsar som hänger och tar upp plats.

Och såklart den väldigt inbjudande doften av kattpiss så fort man kommer in från dörren. En stark, stickande lukt. Jag tog förresten fel, det är inte tre öppna kattlådor utan fyra. Fulla.

Herregud säger jag bara.

Inbjudan...

... fick jag in till hästägarens hus idag. Jag hade tagit med bullar till henne så hon bjöd på fika.

Det första jag möts av när jag kommit in är en stickande lukt av kattpiss. Tre stora, öppna och orena kattlådor stod precis utanför hallen.

Det andra var att det var saker precis ÖVERALLT. Och då menar jag verkligen överallt. En massa krimskrams. Jag har aldrig sett en sådant stökigt hus innan. Hela diskbänken var fylld av disk, ca 3 meter lång diskbänk. En massa saker i fönstren, på köksbordet... På köksgolvet låg en, vad jag gissar, fejkbajs. Det skulle dock inte förvåna mig om det är torkad kattbajs.

Jag var inte inne i vardagsrummet, men av det jag såg så låg det saker överallt där också. Man hade varit tvungen att zickzacka för att komma fram. En dammsugare var också uppställd, men golvet var extremt skitigt.

Den starka kattlukten fick jag förklarat med att hon har 8 stycken innekatter.

Imorgon har hon bjudit in mig till fika igen. Skjut mig.

Garanterad ligg?

Fick just upp en käck reklam från en dejting eller snarare sexsida.

Rubriken lyder: Förbered dig på att få knulla en ny kvinna varje dag.

Vad smickrad jag känner mig, synd bara att reklamen verkar vända sig till män... även om det främst verkar vara kvinnor som är medlemmar. Kvinnor kan tydligen gå med på sajten när som, medan män får specialerbjudanden ibland. Detta gör att jag undrar om sidan riktar sig till endast heterosexuella (som 9/10 av alla dejtingsidor gör) eller om det även finns homo-/bisexuella där.

Nu är det i alla fall specialerbjudande för just män: "Just nu är det möjligt för MÄN att registrera sig, och det är gratis. Därför råder vi dig att registrera dig nu, medan det fortfarande är möjligt".

Sedan avslutas det med lovorden "Du kommer garanterat att få ligga!"

Jaha.

Jag gillar speciellt bilderna som pryder sidan - lite fjortisstil alá visa brösten så mycket som möjligt.

Tillbaka

Jag är sämst på rubriker, verkligen.

Är lite irriterad på mig själv för att jag har så mycket att göra (somehow) och ligger därför back i mina uppdateringar här. För tre veckor sedan var jag t.ex. i Tyskland och hade en någorlunda awesome helg där jag bland annat träffade en väldigt märklig människa, i mina ögon. Nu har jag inte tid att skriva om det idag just, inte om så mycket annat heller för den delen. Varje gång jag sitter vid datorn (en sisådär 1-2 gånger i veckan) så är jag skitstressad för att jag känner att jag inte har tid egentligen. Även om jag inte har något annat inplanerat.

Men även om jag har andra saker inplanerade så förstår jag inte varför jag har så lite tid över till att dagdrömma t.ex, bara koppla av. Jag anser inte att jag gör SÅ mycket att jag inte skulle finna någon avkoppling alls, men det gör jag väldigt sällan.

Jag har de senaste veckorna jobbat 9-10 timmar, då har jag senast varit hemma (om vi undantar de gångerna jag jobbat kväll) vid 19-tiden. Det är då, säg, fyra timmar att hinna åka till ett av stallen och rida. Jag ska även gärna hinna äta under den här tiden. Men fyra timmar är en lång tid. Trots det har jag knappt hunnit med någon av stallarna. Jag tar det på helgerna. Så vad sjutton gör jag under vardagarna som tar sådan jävla tid? Jag får anta att jobbet är boven bakom dramat, och gissningsvis trötthet då jag har mycket att göra där och rent allmänt är stressad över sakerna jag känner att jag inte hinner med. T.ex. har jag några räkningar som helst ska vara inne innan måndag, men det är röda dagar fram tills dess... Jag har inte känt att jag hunnit betala dessa tidigare.

Men nåväl. Mina föräldrar börjar jobba näste vecka också, och då blir det mindre jobbtid då familjehunden inte kan vara ensam förevigt. Detta resulterar i kortare dagar. Eller längre, för mig, om jag stannar kvar där jag jobbar nu. I Malmö. Annars jobbar jag i Helsingborg som föräldrarna, och samåker med dom.

Jag har jobbat i Malmö den senaste veckan och verkligen gillar det! Det finns en hunk där som jag inte sett sedan januari. Jag ser han typ bara en gång i veckan dock. Tisdagar. Då sitter han i lunchrummet alltid, av någon anledning. Så då är det fritt fram att stirra och drömma.

Jag vill inte lämna det, även om det bara är en gång i veckan, när jag äntligen fått tillbaka det efter flera månader!

Känner att jag får fortsätta under morgondagen. Sedan jag började jobba är mina dagstimmar mer eller mindre från 04-23, sällan senare. När det är helg så kliver jag upp senare, men blir fortfarande trött någon gång mellan 20 och 22. Så nu när klockan snart är midnatt vill jag krypa till kojs.

Ingen hund...

Det tog inte så lång tid för mig att inse att jag var redo för en hund, att tiden var rätt och de positiva aspekterna övervägde de negativa. Efter lite sökningar på de båda raser jag fastnat för så insåg jag att Ca De Bou nog är en lite för svår ras som förstahund, istället verkar Eurasiern vara helt perfekt. Så nu har jag den rasen i sikte. Tyvärr så är mina föräldrar inte med på noterna. De hade tydligen diskuterat själva om att skaffa en andra hund, men backat då deras gamla är så pass gammal - 10 år. De vill inte ha in en livfull valp till gamlingen, för de tycker synd om honom. Så där for mina chanser om att skaffa en egen hund också. Jag kan ju inte gärna köpa en hund bakom ryggen på dom. Jag har inga direkta åsikter om deras tankesätt här. Kanske skulle gammelhunden "lida" av att en ny hund kom in, kanske inte.

Jag märkte i alla fall när jag tog upp ämnet om att jag ville skaffa hund, att min mamma nog vill att jag ska ha en Fransk bulldog, eftersom de är så människokära och väldigt trevliga överlag. Det tycker jag också, men jag tror inte att jag själv hade passat med en sådan hund. Jag vill hellre ha en hund som är familjekär men avvaktande mot främlingar. Ingen hund som rusar fram till allt och alla med andra ord, och ingen hund som behöver vara en väldigt nära som jag upplever att Franska bulldogar vill.

Det kommer nog bli en del kärva blickar och munhugg när jag framför vilken ras jag tänker skaffa, senare. Å andra sidan borde mina föräldrar - främst min mamma - ha förstått att jag inte delar hennes smak i djur. Jag söker annat än vad hon vill ha. T.ex. avgudar hon islandshästar och har vid flera tillfällen sagt att hon drömmer om en gård med stall för islandshästar, vilket betyder att hon drömmer om att jag ska genomföra hennes dröm åt henne. Det är dock inte min dröm. Islandshästar är jättesöta och roliga att rida, men de är inte helgonhästar som mina mamma påstår. Jag har aldrig riktigt förstått varför islandshästar skulle vara så mycket bättre än andra. Det blir ingen islandshästsgård för mig, har hittat en annan ras, som min mamma lyckligtvis inte vet något om, så jag får inga kommentarer alls längre.

Men med en hund kan det nog bli en del sura miner, speciellt som jag såklart också helst vill ha en tik. Om mina föräldrar ändrar inställning till en ny hund i hushållet så kommer jag dock skaffa en handhund och kastrera. Lite kompromisser går väl bra.


Förövrigt är jag lite fascinerad av hur lång tid det kan ta för Bokia att skicka några böcker. Jag beställde en bok den 11 maj och 8 st den 12. Ingen har kommit. Efter lite drygt 2 veckors tid fick jag mail om att den ena boken är försenad. Min fråga är varför de andra inte kunde ha skickats tidigare när den ena så uppenbarligen inte fanns i lager? Det skulle trots allt som högst ta 10-12 dagar. Snart har det gått tre veckor... Förstår inte riktigt vitsen med att ALLA böcker ska bli försenade för att en inte råkade finnas i lager.

Hundköpartankar

Jag har kommit på mig själv med att vara väldigt sugen på att skaffa hund just nu. Jag har alltid varit intresserad av hundar, även om jag inte är en helhjärtad hundmänniska. Det skulle vara roligt att skaffa en vän som jag hade kunnat ta med mig, och träna osv. Det finns både positiva som negativa aspekter i ett hundköp just nu.

Dels bor jag hemma fortfarande. Mina föräldrar har haft 3 hundar hittills och kan därmed hjälpa mig med grunden. Hur man lär hunden bli rumsren, gå fot, inkallning osv. Sådana saker som jag inte har en aning om hur jag ska få till. Jag är livrädd för att jag inte ska klara av hunden, klara av att lära den bra saker och få den att tycka jag är jätteintressant. Jag vill inte ha en hund som jag misslyckats med, en hund som inte kommer på inkallning, en hund som inte fått en bra socialisering osv. Och detta skulle då mina föräldrar kunna hjälpa mig med, ge mig råd hur de har gjort med sina tidigare hundar.

Den största nackdelen med att bo hemma är väl att jag vill sätta mitt eget prägel på hunden. Jag vill kunna sköta saker och ting själv utan att mina föräldrar lägger sig i för mycket. Jag vill kunna utfodra min hund utefter en plan. Jag har en katt sedan innan och jag vet ju hur det gått där. Tanken med min katt var att jag skulle skippa torrfodret, då jag förstått att det inte är nyttigt. Vilken blötmat som helst är bra mycket bättre än det bästa torrfodret. Så tanken för katten var att minska på torrfodret för att tillsist kunna sluta med det helt. Min mamma verkar dock inte förstå konceptet riktigt och katten måste ju ha mat på natten också, dvs. en full skål med torrisar. Nu har jag dock inte låtit henne läsa de artiklar bl.a. som jag läst, utan hon har endast fått höra hur jag vill förändra vanorna. Hon är fortfarande kvar i det stadiet som jag följde när jag skaffade katten = blötmat ett par gånger om dagen och fri tillgång på torrisar. Jag är lite rädd att det ska bli samma sak med hunden. Jag är inte så kunnig än så länge, men man lär sig nya saker varje dag. Jag vill att mina föräldrar ska kunna hänga med i svängarna om jag väljer att byta foder, fodra på ett annat sätt etc. Jag vill även att jag ska kunna fodra på mitt sätt, så inte hunden bli övergödd eller får en massa godsaker. Jag är inte lika aktiv som min pappa (som har hand om de flesta promenader på deras hund), och känner att jag behöver följa en strukturerad plan med fodergivan så det inte blir för mycket till för lite aktivitet. Jag är rädd att det inte kommer bli så med en hund i gemensamt boende.

Detta gäller såklart andra saker också, att mina föräldrar lägger sig i eller lär ut saker till min hund på ett annat sätt än vad jag vill. Jag vill ha råden och tipsen, men vill kunna välja själv i slutändan för hur jag ska lära hunden. Jag vill inte behöva följa deras mall och jag vill att de ska följa min mall om de passar hunden.

Utöver detta så känner jag även att det kanske inte är riktigt rätt tid för mig känslomässigt att skaffa hund. Jag har nu två medryttarhästar som är kanon, sedan funderar jag på att börja plugga också. Hur mycket tid över till en hund kommer jag ha? Mitt intresse för hästar är betydligt större än för hundar, så även om det inte är mina egna hästar jag rider så vill jag inte sluta med dom.

Jag har i alla fall tittat lite smått på hundraser, redan förra året. Har fastnat för två raser som jag känner har de kännetecken jag är ute efter. Eurasier och Ca De Bou. Jag har däremot inte varit hos uppfödare eller på utställningar och dylikt för mer erfarenhet av raserna. Eurasier är tämligen vanlig och svarar på alla krav och önskemål jag har. Även Ca De Bou:n gör detta, men denna ras är något ovanligare. Vad jag vet finns bara två uppfödare i hela Sverige.

Rent spontant intresserar rasen Ca De Bou mig mera. Då den har både kännetecken och utseende som jag är svag för. Det är även något av en allroundhund, kan vara soffpotatis likväl som arbetshund. Detta sistnämnda stämmer kanske Eurasiern in på också.

Jag är kluven. Mitt hjärta säger JA och mitt förnuft säger Nej, vänta!

Hur vet man när det är dags att skaffa hund? Hur vet man när man är redo?

Jag är väldigt sugen och känner mest för att jag ska börja efterforska i det här med hundköp så snart jag kommer hem från hundpassningen, men så tar förnuftet ner mig på marken igen och säger åt mig att det inte är rätt tid ännu, att jag ska vänta, att jag ska hålla mig till planerna om att först skaffa lägenhet, sedan skaffa en kattkompis till min gamla katt och sedan eventuellt kan jag fundera på en hund.

Jag står i valet och kvalet.

Nattpatrullen av Sergej Lukjanenko

Så var det om det här med en bokblogg. Min vän har en sådan där hon skriver lite kort om vilka böcker hon läst och vad hon tyckte om dom. Inspirationsgivande. Hade först tänkt göra något liknande, men det känns märkligt med en säsongsblogg endast, eftersom jag bara läser om sommarhalvåret. Det känns aningens riskfyllt. Jag lär ju glömma den här bloggen under vinterhalvåret. Så jag tänkte skriva lite om allt i allo, böcker, filmer, TV-serier (avsnitten) och mitt liv.

Jag har beställt 11 böcker på Bokia, för två veckor sedan som inte kommit ännu. Givetvis. Men undertiden har jag börjat läsa Nattpatrullen av Sergej Lukjanenko. En rekommendation är att läsa boken på originalspråket alternativt engelska, för den svenska versionen var inte helt lysande. Men utöver det så var den helt okej. Inledningen var lite halvseg och det tog några sidor innan man förstod konceptet. Det finns fortfarande stunder där jag inte riktigt förstår vad författaren vill få fram med en viss händelse. Jag måste läsa flera gånger och förhoppningsvis förstår jag tillslut vad det är som händer, men inte alltid. Historien är med mera ganska komplex och författaren lyckas inte alltid förklara så detaljerat kring det.

Karaktärerna är ok, men det finns mycket att önska. Huvudrollen är en ganska medelmåttig trollkarl som ptja... inte har en sådär lysande framtidsutsikt framför sig om man säger så. Han kommer aldrig kunna bli en stor trollkarl och saknar en hel del tankeverksamhet i övrigt. Men ändå så skapas det situationer som endast han kan lösa och göra något åt, med den knappa information han innehar. Så till mitt personliga tycka; om Bella i Twilight-böckerna är tråkig, så är den här karaktären förvisso inte lika platt, men så värst spännande är han inte. De övriga karaktärerna duger, men det finns så mycket att önska.

Historien är uppedelat i tre delar, men har ändå en ledande tråd. Min första reaktion var besvikelse. Besvikelse över att det var allt som fanns till den delhistorien, att den var så kort och att det inte hände något anmärkningsvärt. Det positiva är dock att man kan läsa en del i taget och slipper pausa mitt i något. Eftersom det är delhistorier så är det bara till att läsa en del och sedan pausa. Nästa del handlar om något annat även om det som sagt följer en röd tråd och karaktärerna utvecklas.

Nu inser jag att jag sågat den här boken, men jag förväntade mig å andra sidan något fantastiskt. I Ryssland så är den här bokserien större än både Sagan om Ringen och Harry Potter, två av mina stora favoriter. Förväntningarna är skyhöga. Jag kommer fortsätta läsa serien mest av nyfikenhet. Första boken var ingen hit för mig, men klart läsvärd om man gillar fantasy.

Jag kan allvarligt talat inte säga vilken typ av fantasybok det tillhör. Slåss onda mot goda? Ja, på sätt och vis, men inte på så vis som i t.ex. Sagan om Ringen. I den första boken Nattpatrullen,har båda sidorna ingått ett avtal och har fred med varandra. Det är ännu en gåta hur den här bokserien ska utvecklas. Det ska bli intressant att läsa resterande böcker, även om de inte kommer få mitt fulla intresse.

Comeback

Jag håller på att bli galen. Bestämde mig för att skriva i blogg igen och började, men orden stockade sig så jag raderade skiten. Tre gånger om. Detta är fjärde gången jag skriver en början och jag är allt annat än glad. Måhända blir det en fjärde radering och en femte startover...

En vän till mig fick mig att vilja skriva igen. Hon ville förvisso att jag skulle börja läsa hennes blogg, inte att jag skulle börja skriva ner saker. Men det är smittsamt.

Det var lite drygt 3 år sedan jag sist uppdaterade. Min klumpeduns till katt har växt upp och är nog den högljuddaste katt jag någonsin stött på. Hoppar han ner från fönsterkarmen så låter det BA-DUMP, och när han galopperar omkring i huset så låter det som ett gäng gaseller är på flykt.

Har hänt en massa saker i mitt liv det senaste. Jag får lov att tacka den hunken på förra jobbet som gjorde att jag inte stod ut med mig själv, men jag hade gärna sett att utvecklingen gått lite snabbare så jag vågat närma mig honom. Jag antar att jag istället får se honom som den person som fick mig att omvärdera mitt liv. I början av detta året så satt jag vid datorn i stort sett 24/7. Jag har ett stillasittande jobb, vid datorskärmen och när jag kom hem så blev det att sitta lite till framför datorn. "Lite till" är en klar underdrift. Jag satt definitivt lika mycket i tid som jag var på jobbet.

Nu är det annat. Jobbet är fortfarande stillasittande (samma jobb), men så fort jag slutar så sticker jag till medryttarhäst nummer 1 och stannar där i lite drygt 3-4 timmar beroende på hur lång ridningen tar. Ridvägarna där är jättebra, det ligger en ås precis bakom stallet så det blir mycket klättring. Efter ett ridpass här så är man oftast väldigt mör i kroppen. Helt otroligt hur mycket muskelvärk man kan få av lite ridning.

Efter detta så är det hem och äta en snabb middag och sedan iväg till medryttarhäst nummer 2. Här har jag mer frihet, men med en mycket mindre utbildad häst. Tanken är att få upp hästen i distanskondition och även lära henne dressyr. I framtiden blir det förhoppningsvis distanstävlingar för mig och dressyrtävlingar för ägaren.

När jag kommer hem runt 22-23 på kvällen så är det läggdags. Så istället för att sitta vid datorn 15 timmar om dagen (inkl. jobbtiden), så är jag aktiv 7-8 timmar. Tanken var dock att även börja på gym när det ändå finns ett suveränt gym bara en liten bit från jobb, men det har inte hunnits med.

Trots detta så känner jag mig extremt lat. Jag känner att jag skjuter upp på ridningen, så istället för att sticka dit så snabbt jag kan så drar jag ut på det. Ibland så hinner jag knappt med båda ställena på en dag. Detta på lediga dagar då.

Men, det är ett steg i rätt riktning i alla fall. På socialt plan är det fortfarande lika med 0. Jag är socialt inkompetent och har extremt lågt självförtroende. Är så jäkla trött på mig själv så det finns inte. Jag har i alla fall kommit underfund med att mycket av självförtroendet hänger på mitt utseende, och det är en orsak varför jag ville ha ett aktivare liv. Men det går så långsamt. Jag går ner i vikt och är aktivare, visst, men sen då?

Det sätter käppar i hjulet för mig att inte ha någon utstrålning, att vara rädd för folksamlingar, för hur andra tänker om mitt beteende/utseende. Någon liknande mig för ett tag sedan för en militär, för att jag står så stelt. Thank you.

Dans hade säkert kunnat vara en lösning på detta, sägs det i alla fall. Jag hade gärna börjat med detta om det endast handlat om stelhet, men tyvärr så har jag inget uns av taktkänsla. Och på detta är jag lite av en perfektionist, jag vill inte misslyckas! Och definitivt inte erkänna att jag har misslyckats...

Hur intressant blev nu detta? Jag tror jag behövde få det ur mig. Egentligen hade jag kunnat skriva en hel roman till, men orden stakar sig och medryttarhäst 2 väntar. Jag borde vara där, men är det inte.

Har fått ett svar till på min annons ute om medryttarhäst. Illa. Jag har svårt att säga nej och vill vill vill. Men hur ska jag ha tid med tre hästar när jag ibland inte ens kan ta mig tid till två trots att jag har ledigt? Jag behöver en spark i röven. Den hunken på förra jobbet får gärna gå förbi mig igen. Det skulle nog få mig att sätta igång.

Innan jag avslutar måste jag säga att det varit väldigt rogivande att läsa min blogg från 2009. Jag har nog världens sämsta smak i färger. Att byta textfärg varje gång så bloggen ser ut som en regnbåge var inte så smart. Det blir inget seriöst intryck. Men jag skriver i alla fall inte sÅhÄr SoM aLlA fJoRtIsAr GöR. Jag undrar förövrigt hur mycket tid fjortisar har egentligen? För den där lilla meningen tog mig en evighet att skriva. Det är ju helt ologiskt. Regnbågens alla färger är klart att föredra.