Paranoia

Är så sjukt paranoid sedan hästägaren sade upp mig för några dagar sedan och sa att hon skulle komma hem till mig och hämta pengar (som hon felaktigt tror att jag är skyldig henne). Varje gång jag får ett sms så rycker jag till, får gåshud och är bergsäker på att det är hon, eller om någon ringer, det behöver inte vara på mobilen utan kan vara på jobbtelefonen som hon omöjligt kan ha, eller så får jag för mig att hon väntar någonstans, att hon åkt hem till mig och står och väntar osv. Idag när jag åkte hem och svänger in på vägen mot huset så kommer en bil plötsligt upp bakom mig. Blir helt livrädd att det är hon som "lurvaktat" och känt igen min bil (för det är den enda svarta Saaben i hela Sverige...). Det är lite trist att vara så paranoid.


På tal om något helt annat. Ett fenomenalt i-landsproblem. Jag hittade en förglömd macka i min handväska. Med tanke på mackans utseende så har den förmodligen legat i väskan i några veckor. Nu luktar hela väskan mögel. Eller okej, innan jag gick hem så sprayade jag ner väskan med luktegott. Så nu luktar väskan en blandning av mögel och luktegott.


Och en annan grej. En alldeles horribel grej egentligen. I söndags hade jag en planerad jobbedag. Innan dess hade en svettig ridlektion att vänta. Efteråt åkte jag till jobb, tvättade av mig och bytte om, men håret var inte så fräscht och luktade med allra största säkerhet häst. Inget smink. Rätt ful klädsel (kommer nog aldrig ha dessa på mig igen). Helhetsintrycket var helt enkelt måttligt ofräscht. Men det kvittar väl om ingen (förutom min mamma) ser en.

Ack vad jag kommer ångra den svettiga ridlektionen, hårfrisyren och hästlukten, klädseln, och dessutom att jag valde att inte ta på mig skor när jag skulle följa min mamma ut...

Min mamma skulle sluta tidigare än mig, och eftersom jag glömt mitt kort hemma (måste ha ett sådant för att kunna öppna dörrar utan/med kod) så jag tog hennes kort. Vi skiljs och jag går tillbaka in igen, tar hissen upp till min avdelning, drar kortet och... ajdå. Den vill ha en kod eftersom det är söndag... Jag kan inte koden. Min mamma har kört. Min mobil ligger på kontoret inne i avdelningen. Utelåst.

Efter en stund av fylld ångest och "vad fan ska jag göra nu"-tankar, så insåg jag att det enda som finns att göra är att jaga efter någon som kan öppna dörren åt mig. Hur lätt det nu är att hitta. Poliser är sådär lagom misstänksamma när en okänd, uniformlös, ungdomlig tjej kommer fram och frågar om de inte kan öppna en avdelningsdörr. ID-kort för jobb har jag såklart inte heller, inget som kostas på för timanställda. Vid den tidpunkten kunde jag inte bevisa att jag faktiskt jobbade i huset med andra ord. Men jag hittade en "villig" polis som i alla fall följde med mig i hissen upp igen (och ställde sjutusen frågor samtidigt som han log lite snett som om han inte trodde ett ord jag sa), testade sitt kort - som blev nekat pga. obehörighet - och sedan ledde han mig till sin chef och dumpade mig där.

Chefen var inte så värst imponerad att bli störd när han åt middag. Jag förklarade lite fint mitt problem och han var... måttligt irriterad, är det närmsta förklaring jag kan komma att döma av hans beteende. Han hänvisade mig till en avdelning längre bort som kunde hjälpa, blev irriterad när jag inte visste var det var (stort hur, många avdelningar, med diverse olika beteckningar/namn). Som tur är var hans kollega mer hjälpsam och sa "Jag kan hjälpa dig dit", sedan förklarade han i trevlig ton att han bara skulle diska men att jag kunde vänta. Fy vad tacksam jag var. Chefen försökte "kallprata" med mig, men verkade bara bli mer irriterad, så jag gav honom utrymme att äta ifred, typ.

Den trevlige kom tillbaka, och ledde mig mot avdelningen vi skulle till samtidigt som han ställde en massa frågor. Lite gentlemannavis, öppnade dörren (drog sitt kort och dörren öppnade av sig själv) och lät mig gå igenom först.. Och sedan när vi var framme så vände han sig mot mig leendes (det slog mig just att jag log som en liten förälskad tonårsflicka när jag tänkte på det ögonblicket) och förklarade, igen på ett trevligt sätt att mannen inne i kontoret kunde hjälpa mig.
I'm in love.

Mannen på kontoret kunde hjälpa mig, till hans egen förvåning. Tydligen är det inte många som kan komma att öppna "min" avdelning. Glatt överraskande för honom, och en extremt glad jag.

Idag fick dom på avdelningen nybakta bullar som tack. Förhoppningsvis jobbade dom två som hjälpte mig mest. Det var trots allt för dom jag stod och bakade hela kvällen!

Dags att natta.