Är så irriterad...

Jag sökte mig in till psyk i september månad ungefär. Fick efter ca 3 veckor träffa en sjuksköterska som skulle göra en bedömning av hur jag mådde, och vilken behandlingsplan hon tyckte vi skulle satsa på. Hon tyckte bland annat att jag behövde gå i terapi.

Sedan slussas jag vidare till en annan person, som kom att bli min kontaktperson. Jag fick vid de kanske 2-3 första besöken bra hjälp av henne, och sedan började det gå utför.

Jag har ingen aning om hur många gånger jag nu har varit hos henne, men det händer verkligen nada. Varje gång jag är där pratar vi om samma saker. Den här terapin som det pratades om att jag skulle gå för en två månader sedan, hade helt gått upp i rök. Jag började fundera på om hon inte kan ge mig mer hjälp, om hon inte har den typen av arbetsuppgift (?), eller om jag satt i något slags kösystem. Ingen sa något.

Mitt mående har under tiden blivit sämre. Jag har talat med både min kontaktperson och läkare och försökt "hinta" med att jag behöver mer hjälp, att det inte räcker som det är. Då har jag bland annat sagt att jag inte längre tycker att medicinen verkar. När jag började med den så hjälpte den. Jag hade ingen ångest alls på 3 veckor. Sedan började det komma tillbaka. Jag tror jag skulle må exakt likadant om jag tvärt slutade med medicinen som jag gör med den.

Det här med medicinen talade jag om innan mitt första självmordsförsök.

Nästa gång jag är på psyk talar jag om för min kontaktperson att jag försökt begå självmord. För jag ville ha hjälp. Hennes reaktion blev typ "Ojdå. Det var ju inte bra". Men jag mådde bra just den dagen jag var där, så det var som att allt var bra ändå då, och hon tyckte då att vi skulle träffas mer sällan. För hon kunde ju se att jag mådde bra. Jo tjena.

Om jag säger att jag försökt ta mitt liv, så är det inte den reaktionen jag vill ha. Jag har efter detta inte känt att det är lönt att tala om hur jag mår, för hon reagerar ändå inte på det. Mitt förtroende är rätt lågt.

Så går det en månad med varierat mående för mig. För någon vecka sedan igen får jag en kraftigt ångestattack och försöker igen ta mitt liv.

Nästa besök jag har är ett läkarbesök. Eftersom jag helt misslyckats med att få min kontaktperson att förstå hur jag mår och att jag behöver mer hjälp än den de har gett mig hittills, så försöker jag mig på att förklara hur jag mått den senaste månaden. Läkaren avbryter dock innan jag hunnit förklara klart, tvingar iväg mig till psykakuten, där jag får prata med ännu en läkare som vill ha mig inlagd. Inget val för mig där inte, så tvångsinlagd it is.

Dagen efter får jag träffa ännu en läkare, och finally någon som lyssnar. Här går det fram att medicinen jag tar nu inte hjälper, så jag ska höja dosen. Han förstår att jag behöver något mot de kraftiga ångestattackerna, och ger mig något nytt att testa. Och skriver in i journalen att jag behöver gå i terapi. Sedan blir jag utsläppt.

Efter detta har min kontaktperson på öppenvårdsmottagningen i princip bombat mig med samtal. Hon ville absolut träffas och prata. Jag undrar bara typ varför? Vad är det som är så magiskt med det andra självmordsförsöket, när det första knappt var värt att notera?

Jag har försökt att varna många gånger, men fan ingen har lyssnat. Tack för den typ.

Eftersom den sista läkaren ville att jag skulle gå på terapi så frågade jag kontaktpersonen vad som egentligen händer. Det var två månader sedan min behandlingsplan utformades och ingenting har hänt. Så säger kärringen att dom avvaktat för att de inte vetat om jag skulle bo kvar på orten eller ej. Men herregud! Det går väl att fråga. Hur många månader till hade de väntat om jag inte frågat? Tills jag faktiskt flyttat, eller tills det varit försent?

Seriöst... Jag är sjukt irriterad.

Bara krångel

Det är ett enda virrvarr av tankar och händelser nu att det är svårt att hålla reda på allt.

Jag har rätt nyligen hoppat av skolan pga. dåligt mående. Tänkte satsa på att söka in nästa år istället och använda detta året till att tillfriskna.

Det har varit en del svängar hit och dit inom Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och socialen. Jag blev arbetslös i och med avhoppet från skolan, men var samtidigt sjukskriven på halvtid. Och blev senare sjukskriven på heltid.

Jag har haft kontakt med mina föräldrar, och efter mycket om och men vet de om att jag hoppat av skolan för att jag inte mått bra. Jag har talat om för min mamma att jag var sjukskriven halvtid, och har även talat om för henne att jag bara känner för att landa och ta igen mig för att kunna tillfriskna. Med detta har jag menat att jag inte velat ha varken jobb eller studier som inkräktar på min tid, i en månad eller två. Jag vill liksom bara ta det lugnt ett tag.

Jag har mått lite bättre sedan avhoppet från skolan. Det kändes som en stor tyngd lyftes från mina axlar. Jag har kunnat slappna av mer, men har fortfarande känt stress över att inte ha någon inkomst whatsoever och att livet blivit så rörigt. Jag mår fortfarande dåligt i perioder, och kan knappt göra något vid dessa tillfällen.

Jag har vetat att min mamma försökt hjälpa mig, genom att fixa jobb. Hon har pushat mig att söka arbete "när jag mår bättre", osv. Igen har hon vetat att jag ville ta det lugnt ett tag och sedan tänkte söka.

Så nu har jag fått ett jobberbjudande. Från en dag till en annan. Jag blev jätteglad såklart, för det är ett stort jobb. Ett bra jobb med mycket lön under 1-2 månader åtminstone. Ja, det är klart att jag vill ha det!

Och sedan kom de andra tankarna ikapp. Jag sjukskrevs på heltid för bara två dagar sedan, för att jag är sjuk och bl.a. har svårt att klara av vardagliga ting. Min mamma har hjälpt mig fixa jobbet, utan att nämna för arbetsgivaren att jag faktiskt var/är sjukskriven. Utan att ta någon hänsyn till att jag behövde landa och ta det lugnt ett tag.

Det är klart jag vill ha jobbet. Det är ett toppenerbjudande. Men det är bara den lilla detaljen, som egentligen inte är så liten, att jag inte är frisk. Vad händer om det blir samma sak som med skolan? Att jag blir för stressad och får ångest igen. Att livet slutar funka. Att jag slutar funka.

Det är klart att jag vill ha jobbet. Om jag varit frisk hade det varit ett toppenjobb. Jag är glad, men också orolig att det kan gå åt helvete. Jag vill landa, jag vill ta det lugnt. Jag behöver det. Men nu har jag plötsligt ett heltidsjobb, och det från en dag till en annan. Jag hinner inte justera om mitt liv. Jag hinner inte planera, eller förbereda mig direkt. Det är bara att gå från heltidssjukskriven till heltidsjobb på fyra dagar.

Jag vet såklart hur min mamma tänker, hon förstår antagligen inte vidden av hur dåligt jag mått, och hon tycker det här är ett så bra erbjudande att man inte får missa det. Och det tycker jag också, på sätt och vis. Hade jag varit frisk, då hade jag tänkt som henne. Men jag är inte frisk, och mitt mående spelar stor roll för hur det här kommer fungera.

Oavsett ska jag testa, om inte annat kan jag kanske "hålla ut" i 1-2 månader. Förhoppningsvis brakar det inte ihop.

Men jag kan inte låta bli att önska att mitt tillstånd skulle tas lite mer på allvar. För det här kan lika bra gå rätt åt helvete.

Oroskänslor...

Jag ska snart flytta då jag börjar studera om 3 veckor. Lägenheten jag hittat hyr jag i andrahand, men jag kan inte ta med mina katter för att ägarna är allergiska. Så de ska stanna hos föräldrarna. Men jag känner mig skitstressad av att behöva lämna dom som det är nu. Tidigare har det känts bättre, jag har känt att jag och mina föräldrar har kommit överens om saker som gäller katterna. Men på senare tid så har problemen börjat hopa sig.

Jag och mina föräldrar har egentligen aldrig haft riktigt samma syn på skötsel och djurhållning, det är ingen jätteskillnad, men ändå viktiga detaljer. Jag vill att mina katter sköts på det sätt jag hade skött dom, något jag trodde vi var överens om.

Min mamma har mer eller mindre alltid varit av typen att köra sitt eget race, hellre än att lyssna och respektera vad andra har att säga. Trots detta har jag som sagt känt att vi varit överens om saker och ting, och att det kommer gå bra att låta de ta hand om katterna i ett halvår-år när jag studerar, sedan ska jag försöka hitta ett boende där jag kan ha med dom.

Under senaste tiden har det dock blivit en del tjafs igen.

Jag har svårt att tro att hon inte kommer köra över alla mina önskemål på hur katterna ska skötas, det gör hon liksom redan. Jag vill t.ex. inte att de ska äta torrfoder, speciellt inte ena katten som lätt går upp i vikt, och där veterinären dessutom sagt att han helst inte ska äta torrfoder pga. FORL. Hon har en massa ursäkter för att kunna utfodra med torrfoder ändå. Häromveckan talade hon om för mig att det var dags att börja med torrfoder igen, för den och den anledningen. Jag kan inte vinna över henne, hon kommer bara köra över mig och göra som hon vill i slutändan ändå. Så vi kom överens om att jag åtminstone väljer vilket foder hon ska ge, och att hon bara får ge en liten mängd, eller vid tillfällen blötmat glömt inhandlas. Så vad har nu hänt? Jo, hon ger torrfoder varje dag, trots att de har annat. Min katt har redan börjat gå upp i vikt, under bara ett par veckors tid. Jag vet inte hur mycket hon ger, eftersom hon i största möjliga mån ger katterna torrfoder när jag inte ser. Sedan glömmer hon ibland att sätta undan det, så jag kommer på henne ändå.

Som om det inte skulle vara nog verkar hon även ha en annan verklighetsuppfattning än jag. Min katt vägde vid ett tillfälle 8 kg och han var tjock. Jag visste att han var tjock, veterinären visste att han var tjock, men min mamma tyckte han var normal. När jag lyckades få ner honom till 7 kg (normalvikt) så var han sååå smal, och det var synd om honom.

Jag är även orolig med min katts FORL. Kommer de upptäcka om han blir dålig igen? När han blev dålig första gången och jag reagerade på det och skulle boka tid hos veterinären, fick jag höra att det var onödigt, att jag är övernojig, att det bara var tandsten som kan behandlas (med t.ex. torrfoder). Åkte till veterinären ändå och de kunde konstatera FORL. Nu när jag har en tid bokad att operera bort en tand så tycker de igen att det är onödigt, för han kan ju äta torrfoder och då kan han inte ha så ont.

Är även orolig om det skulle hända mina katter något annat. Jag vettesjutton om mina föräldrar ens kommer ringa mig, eller om jag få en överraskning när jag kommer hem på besök. Att de skulle ringa veterinären bara för att rådfråga är helt uteslutet, "för så kan man ju inte göra". Under den senaste tiden speciellt så har jag nästan känt mig rädd för att behöva lämna katterna i mina föräldrars vård. De berättade om ett rent skräckscenario för bara någon vecka sedan, när min katt hängt sig. Han hade lika bra kunnat ha dött, men nu klarade han sig. Anledning till att han hängde sig? Min mamma hade satt honom alldeles för nära äppelträdet (katterna är ute i lina, och ena klättrar). Hon hade hört att de jamat (som de bara gör när de vill något/behöver hjälp), men hon gick inte ut och kollade förrän en bra stund senare. Då upptäckte hon att katten hängde lealös.

Efteråt berättar hon för mig att vi inte under några omständigheter får sätta katten i närheten av trädet. Jag visste redan det, hon borde redan ha vetat det. Det är ingen hemlighet att han klättrar om han får chansen. Som om det inte skulle vara nog, när jag kom hem igår från min semester så upptäckte jag att hon satt fast honom så han kunnat nå äppelträdet ändå...

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner att jag inte vill lämna mina katter hos mina föräldrar, för jag litar inte på deras omdöme längre. Men jag har ingen annan! Mina vänner har antingen redan katt, delar inte min syn på skötsel eller bor alldeles för långt bort. Vet inte alls hur jag ska lösa det här problemet. Jag behöver fan fler vänner.

Behöver spy ut lite irritation...

Är rätt lagom irriterad på bl.a. stall-/hästägaren där jag har medryttarhästen. Hon skulle åka bort över midsommar, något jag och övriga medryttare vetat ett tag. Så inga konstigheter där. Vi skulle hjälpa till i stallet medan ägaren var borta.

Vi får alltid antingen schema över passen skickade till oss, alternativt förfrågningar om vi kan ta det eller det passet. Denna gång fick jag en förfrågan om att hjälpa till med insläppet dag 1. Nemas problemas. Jag pratar sedan med medryttare 2 som jag skulle assistera, och vi planerar lite lätt över de olika stallpassen. Kommer fram till att hon tar insläppet själv och jag tar morgon/förmiddagspasset dag 2.

Inget tal om insläppet dag 2. Vare sig från ägaren eller medryttare 2. Jag antog att någon av ägarens andra medryttare (som jag knappt vet vilka de är) skulle hjälpa till och fixa eftermiddag- och kvällspasset.

Får sms av medryttare 3 som undrar om jag ska till stallet på eftermiddag dag 2. Jag svarar att jag bytt pass med medryttare 2 (eller bytt till mig hennes pass), så jag skulle ta morgon/förmiddagspassen och att jag kan hämta upp henne så hon kan följa med då. Hon svarar att det inte passar med förmiddagen och att hon struntar i ridningen den dagen om jag åker upp då.

Får ett samtal efter detta av medryttare 2 (som varit i kontakt med medryttare 3), som nästan är hysterisk på rösten, att jag misstolkat henne. Hon klargör att hon inte under några omständigheter kan fixa eftermiddagspasset dag 2. Det är NU, vid detta tillfälle, som jag inser att det passet är tillägnat mig. Som jag inte fått reda på innan av någon överhuvudtaget.

Blev inte så överlycklig eftersom jag hade annat planerat den eftermiddagen. Jag fick nästan slå knut på mig själv för att få in en lucka och kunna sticka dit.

Samtidigt som jag kommer dit i min brådska för att ta in dom, kommer hästägaren hem... Hon som meddelat mig dagen innan att hon skulle höra av sig när hon körde, så att jag visste. Hade jag fått ett meddelande hade jag sluppit åka dit, då hade hon kunnat ta det passet själv. (Senare fick jag veta att hon postat på Facebook att hon var på väg hem. Jaha okej. För jag läser alltid där...)

Får direkt frågan "Är inte medryttare 3 med dig?" ... "Nej, för att..." Tydligen så var det bestämt (över huvudet på mig) att medryttare 3 skulle åka med mig på eftermiddagen. Vilket hade varit ok om jag från början hade vetat och kunde planera in att jag skulle ta det passet.

Jag fick veta att det var viktigt att medryttare 3 faktiskt skulle komma, för hennes medryttarhäst måste tränas. Och att "det är bra om hon (ägaren) får veta ändringar, så hon kan planera".

????

Ja, och det är jäkligt bra om JAG får reda på vilka stallpass jag ska ha, så JAG kan planera, och även om jag ska plocka med mig någon osv. Och varför skulle det vara MITT ansvar att höra av sig om medryttare 3 inte kommer? Jag har väl för fan ingen koll på om hennes häst behöver tränas. Eller att det ens är bestämt att hon ska åka med mig alls. Hur fan kan jag ansvara för saker som planeras över huvudet på mig?!

Neverending story

Den här killen alltså.

Jag trodde att jag once and for all talade om för honom att jag inte var intresserad av ett sexförhållande med honom, gav honom anledningen att jag tyckte relationen mellan honom och tredjepartstjejen var för invecklat för att jag skulle vilja vara en del av det.

Det var ett par veckor sedan. Vi har haft sporadisk kontakt sedan dess. Idag frågade han vad som skulle krävas att jag "gick hela vägen med honom". Jamen... Jag svarar att jag inte vet och börjar fiska efter detaljer hur han har tänkt att det hela skulle gå till, när han är beroende av den andra tjejen. Så då är hans plan att han ska ha sex med oss båda, om jag går med på det.

Om jag inte skulle gå med på att han har sex med den andra tjejen så får jag "övertyga honom i sängen", förvisso i skämtsam ton, men tror ändå det var lite allvar där. Provligga med mig, och funkar det inte så drar han till henne igen typ.

Jag frågade vad han skulle tycka om jag också hade mer än honom som kk, och han svarade att han inte skulle gilla det.

Han säger fortsättningsvis att han inte kommer berätta för den andra tjejen att han har sex med en annan, trots att de har en överenskommelse om att de bara har sex med varandra.

Sedan säger han att om han talar om för henne att han har sex med en annan så kommer hon sexvägra, och det vill han inte för han vill ha "mycket sex". (Gissningsvis därför han vill ha sex med mig också, eftersom han inte får tillräckligt från henne).

Jag säger som det är, det känns inte lockande alls med den dealen.

Och han svarar med ett "du har inget att förlora känner ju jag". HAHA! Jag har inget att vinna på det heller...

Jag frågar honom vad han hade tyckt om det varit omvänt scenario.

Och han säger att han hade kört på, och skulle tyckt det varit smickrande. Men eller hur. Kört på? Han som tidigare sa att han inte hade gillat att jag skaffat en till kk utöver honom. Varför skulle han vilja vara med och dela på någon? Men oavsett. SMICKRANDE?!

Förklarar för honom att jag inte finner något smickrande i det alls.

Och han frågar igen vad jag har att förlora på det.

Min stolhet för att nämna något?

Strulig relation...

Känner mig smått frustrerad över en snubbe jag har kontakt med. Samma som jag skrivit om tidigare.

Han har en gammal flamma han verkar ha känslor för. Han vill verkligen ha ett förhållande med henne, men hon kan inte erbjuda det utan enbart sex. Dom har med andra ord en kk-relation. Hon talar med jämna mellanrum om för honom att inget har förändrats, hon vill fortfarande inte ha ett förhållande. Han blir frustrerad varje gång och jag är hans bollplank (vilket är helt ok). Har verkar vilja ha råd och jag har talat om för honom att han antingen får acceptera läget som det är och fortsätta i samma anda eller bryta och gå vidare.

Jag fann honom på en dejtingsida där han söker efter förhållande, men eftersom han har känslor för denna tjej så släpper han inte in någon annan. Det är den här tjejen han vill ha, men hon vill inte ha honom. Återvändsgränd.

Han verkar inte kunna bryta och gå vidare, hon har honom lindad runt sitt lillfinger. Vill hon ta en paus, så blir det en paus. Vill hon ha honom tillbaka, så springer han tillbaka. Han har sagt flera gånger att det är klart med den här tjejen nu, och jag har i efterhand förstått att han inte alls bestämt sig för att bryta, utan det är hon som velat ha en paus alt. så har de bråkat, och sedan när hon vill ha tillbaka honom/har kommit över bråket så fortsätter det som vanligt.

Så han kommer inte vidare ifrån den relationen. Han verkar inte ha styrkan att ta sig vidare helt enkelt eller så bryr han sin inte tillräckligt.

Samtidigt så är han intresserad av mig då, har antytt att han är intresserad av förhållande men främst sex. Jag delar inte intresset riktigt, jag var intresserad ett tag, men det skeppet har seglat för länge sedan. Alldeles för mycket strul där. Och dessutom, vem vill satsa på ett förhållande med någon som har känslor för en tredje tjej, och som skulle dra fortare än en avlöning om den tjejen plötsligt vill ha ett förhållande?

Sexbiten kan jag inte heller påstå att jag är superintresserad av. Han är definitivt trevlig, men det är allt. Sedan kan jag inte låta bli att undra hur det skulle funkat då. Han är nämligen av åsikten att "en åt gången". Han skulle med andra ord behöva sluta ha sex med den här andra tjejen. Hur skulle han kunna det när han säger sig inte kunna träffa henne utan att ta på henne, och inte har haft någon förmåga att sluta träffa henne tidigare? Jag är rätt skeptisk. Är i och för sig för att man kan ha sex med flera, om man inte kommit överens om annat - men då gäller det åt båda hållen. Och han känner sig inte bekväm med att jag skulle träffa någon annan undertiden. Två tuffa val där också med andra ord!

Over and out.