Det tog inte så lång tid för mig att inse att jag var redo för en hund, att tiden var rätt och de positiva aspekterna övervägde de negativa. Efter lite sökningar på de båda raser jag fastnat för så insåg jag att Ca De Bou nog är en lite för svår ras som förstahund, istället verkar Eurasiern vara helt perfekt. Så nu har jag den rasen i sikte. Tyvärr så är mina föräldrar inte med på noterna. De hade tydligen diskuterat själva om att skaffa en andra hund, men backat då deras gamla är så pass gammal - 10 år. De vill inte ha in en livfull valp till gamlingen, för de tycker synd om honom. Så där for mina chanser om att skaffa en egen hund också. Jag kan ju inte gärna köpa en hund bakom ryggen på dom. Jag har inga direkta åsikter om deras tankesätt här. Kanske skulle gammelhunden "lida" av att en ny hund kom in, kanske inte.
Jag märkte i alla fall när jag tog upp ämnet om att jag ville skaffa hund, att min mamma nog vill att jag ska ha en Fransk bulldog, eftersom de är så människokära och väldigt trevliga överlag. Det tycker jag också, men jag tror inte att jag själv hade passat med en sådan hund. Jag vill hellre ha en hund som är familjekär men avvaktande mot främlingar. Ingen hund som rusar fram till allt och alla med andra ord, och ingen hund som behöver vara en väldigt nära som jag upplever att Franska bulldogar vill.
Det kommer nog bli en del kärva blickar och munhugg när jag framför vilken ras jag tänker skaffa, senare. Å andra sidan borde mina föräldrar - främst min mamma - ha förstått att jag inte delar hennes smak i djur. Jag söker annat än vad hon vill ha. T.ex. avgudar hon islandshästar och har vid flera tillfällen sagt att hon drömmer om en gård med stall för islandshästar, vilket betyder att hon drömmer om att jag ska genomföra hennes dröm åt henne. Det är dock inte min dröm. Islandshästar är jättesöta och roliga att rida, men de är inte helgonhästar som mina mamma påstår. Jag har aldrig riktigt förstått varför islandshästar skulle vara så mycket bättre än andra. Det blir ingen islandshästsgård för mig, har hittat en annan ras, som min mamma lyckligtvis inte vet något om, så jag får inga kommentarer alls längre.
Men med en hund kan det nog bli en del sura miner, speciellt som jag såklart också helst vill ha en tik. Om mina föräldrar ändrar inställning till en ny hund i hushållet så kommer jag dock skaffa en handhund och kastrera. Lite kompromisser går väl bra.
Förövrigt är jag lite fascinerad av hur lång tid det kan ta för Bokia att skicka några böcker. Jag beställde en bok den 11 maj och 8 st den 12. Ingen har kommit. Efter lite drygt 2 veckors tid fick jag mail om att den ena boken är försenad. Min fråga är varför de andra inte kunde ha skickats tidigare när den ena så uppenbarligen inte fanns i lager? Det skulle trots allt som högst ta 10-12 dagar. Snart har det gått tre veckor... Förstår inte riktigt vitsen med att ALLA böcker ska bli försenade för att en inte råkade finnas i lager.
onsdag 30 maj 2012
tisdag 29 maj 2012
Hundköpartankar
Jag har kommit på mig själv med att vara väldigt sugen på att skaffa hund just nu. Jag har alltid varit intresserad av hundar, även om jag inte är en helhjärtad hundmänniska. Det skulle vara roligt att skaffa en vän som jag hade kunnat ta med mig, och träna osv. Det finns både positiva som negativa aspekter i ett hundköp just nu.
Dels bor jag hemma fortfarande. Mina föräldrar har haft 3 hundar hittills och kan därmed hjälpa mig med grunden. Hur man lär hunden bli rumsren, gå fot, inkallning osv. Sådana saker som jag inte har en aning om hur jag ska få till. Jag är livrädd för att jag inte ska klara av hunden, klara av att lära den bra saker och få den att tycka jag är jätteintressant. Jag vill inte ha en hund som jag misslyckats med, en hund som inte kommer på inkallning, en hund som inte fått en bra socialisering osv. Och detta skulle då mina föräldrar kunna hjälpa mig med, ge mig råd hur de har gjort med sina tidigare hundar.
Den största nackdelen med att bo hemma är väl att jag vill sätta mitt eget prägel på hunden. Jag vill kunna sköta saker och ting själv utan att mina föräldrar lägger sig i för mycket. Jag vill kunna utfodra min hund utefter en plan. Jag har en katt sedan innan och jag vet ju hur det gått där. Tanken med min katt var att jag skulle skippa torrfodret, då jag förstått att det inte är nyttigt. Vilken blötmat som helst är bra mycket bättre än det bästa torrfodret. Så tanken för katten var att minska på torrfodret för att tillsist kunna sluta med det helt. Min mamma verkar dock inte förstå konceptet riktigt och katten måste ju ha mat på natten också, dvs. en full skål med torrisar. Nu har jag dock inte låtit henne läsa de artiklar bl.a. som jag läst, utan hon har endast fått höra hur jag vill förändra vanorna. Hon är fortfarande kvar i det stadiet som jag följde när jag skaffade katten = blötmat ett par gånger om dagen och fri tillgång på torrisar. Jag är lite rädd att det ska bli samma sak med hunden. Jag är inte så kunnig än så länge, men man lär sig nya saker varje dag. Jag vill att mina föräldrar ska kunna hänga med i svängarna om jag väljer att byta foder, fodra på ett annat sätt etc. Jag vill även att jag ska kunna fodra på mitt sätt, så inte hunden bli övergödd eller får en massa godsaker. Jag är inte lika aktiv som min pappa (som har hand om de flesta promenader på deras hund), och känner att jag behöver följa en strukturerad plan med fodergivan så det inte blir för mycket till för lite aktivitet. Jag är rädd att det inte kommer bli så med en hund i gemensamt boende.
Detta gäller såklart andra saker också, att mina föräldrar lägger sig i eller lär ut saker till min hund på ett annat sätt än vad jag vill. Jag vill ha råden och tipsen, men vill kunna välja själv i slutändan för hur jag ska lära hunden. Jag vill inte behöva följa deras mall och jag vill att de ska följa min mall om de passar hunden.
Utöver detta så känner jag även att det kanske inte är riktigt rätt tid för mig känslomässigt att skaffa hund. Jag har nu två medryttarhästar som är kanon, sedan funderar jag på att börja plugga också. Hur mycket tid över till en hund kommer jag ha? Mitt intresse för hästar är betydligt större än för hundar, så även om det inte är mina egna hästar jag rider så vill jag inte sluta med dom.
Jag har i alla fall tittat lite smått på hundraser, redan förra året. Har fastnat för två raser som jag känner har de kännetecken jag är ute efter. Eurasier och Ca De Bou. Jag har däremot inte varit hos uppfödare eller på utställningar och dylikt för mer erfarenhet av raserna. Eurasier är tämligen vanlig och svarar på alla krav och önskemål jag har. Även Ca De Bou:n gör detta, men denna ras är något ovanligare. Vad jag vet finns bara två uppfödare i hela Sverige.
Rent spontant intresserar rasen Ca De Bou mig mera. Då den har både kännetecken och utseende som jag är svag för. Det är även något av en allroundhund, kan vara soffpotatis likväl som arbetshund. Detta sistnämnda stämmer kanske Eurasiern in på också.
Jag är kluven. Mitt hjärta säger JA och mitt förnuft säger Nej, vänta!
Hur vet man när det är dags att skaffa hund? Hur vet man när man är redo?
Jag är väldigt sugen och känner mest för att jag ska börja efterforska i det här med hundköp så snart jag kommer hem från hundpassningen, men så tar förnuftet ner mig på marken igen och säger åt mig att det inte är rätt tid ännu, att jag ska vänta, att jag ska hålla mig till planerna om att först skaffa lägenhet, sedan skaffa en kattkompis till min gamla katt och sedan eventuellt kan jag fundera på en hund.
Jag står i valet och kvalet.
Dels bor jag hemma fortfarande. Mina föräldrar har haft 3 hundar hittills och kan därmed hjälpa mig med grunden. Hur man lär hunden bli rumsren, gå fot, inkallning osv. Sådana saker som jag inte har en aning om hur jag ska få till. Jag är livrädd för att jag inte ska klara av hunden, klara av att lära den bra saker och få den att tycka jag är jätteintressant. Jag vill inte ha en hund som jag misslyckats med, en hund som inte kommer på inkallning, en hund som inte fått en bra socialisering osv. Och detta skulle då mina föräldrar kunna hjälpa mig med, ge mig råd hur de har gjort med sina tidigare hundar.
Den största nackdelen med att bo hemma är väl att jag vill sätta mitt eget prägel på hunden. Jag vill kunna sköta saker och ting själv utan att mina föräldrar lägger sig i för mycket. Jag vill kunna utfodra min hund utefter en plan. Jag har en katt sedan innan och jag vet ju hur det gått där. Tanken med min katt var att jag skulle skippa torrfodret, då jag förstått att det inte är nyttigt. Vilken blötmat som helst är bra mycket bättre än det bästa torrfodret. Så tanken för katten var att minska på torrfodret för att tillsist kunna sluta med det helt. Min mamma verkar dock inte förstå konceptet riktigt och katten måste ju ha mat på natten också, dvs. en full skål med torrisar. Nu har jag dock inte låtit henne läsa de artiklar bl.a. som jag läst, utan hon har endast fått höra hur jag vill förändra vanorna. Hon är fortfarande kvar i det stadiet som jag följde när jag skaffade katten = blötmat ett par gånger om dagen och fri tillgång på torrisar. Jag är lite rädd att det ska bli samma sak med hunden. Jag är inte så kunnig än så länge, men man lär sig nya saker varje dag. Jag vill att mina föräldrar ska kunna hänga med i svängarna om jag väljer att byta foder, fodra på ett annat sätt etc. Jag vill även att jag ska kunna fodra på mitt sätt, så inte hunden bli övergödd eller får en massa godsaker. Jag är inte lika aktiv som min pappa (som har hand om de flesta promenader på deras hund), och känner att jag behöver följa en strukturerad plan med fodergivan så det inte blir för mycket till för lite aktivitet. Jag är rädd att det inte kommer bli så med en hund i gemensamt boende.
Detta gäller såklart andra saker också, att mina föräldrar lägger sig i eller lär ut saker till min hund på ett annat sätt än vad jag vill. Jag vill ha råden och tipsen, men vill kunna välja själv i slutändan för hur jag ska lära hunden. Jag vill inte behöva följa deras mall och jag vill att de ska följa min mall om de passar hunden.
Utöver detta så känner jag även att det kanske inte är riktigt rätt tid för mig känslomässigt att skaffa hund. Jag har nu två medryttarhästar som är kanon, sedan funderar jag på att börja plugga också. Hur mycket tid över till en hund kommer jag ha? Mitt intresse för hästar är betydligt större än för hundar, så även om det inte är mina egna hästar jag rider så vill jag inte sluta med dom.
Jag har i alla fall tittat lite smått på hundraser, redan förra året. Har fastnat för två raser som jag känner har de kännetecken jag är ute efter. Eurasier och Ca De Bou. Jag har däremot inte varit hos uppfödare eller på utställningar och dylikt för mer erfarenhet av raserna. Eurasier är tämligen vanlig och svarar på alla krav och önskemål jag har. Även Ca De Bou:n gör detta, men denna ras är något ovanligare. Vad jag vet finns bara två uppfödare i hela Sverige.
Rent spontant intresserar rasen Ca De Bou mig mera. Då den har både kännetecken och utseende som jag är svag för. Det är även något av en allroundhund, kan vara soffpotatis likväl som arbetshund. Detta sistnämnda stämmer kanske Eurasiern in på också.
Jag är kluven. Mitt hjärta säger JA och mitt förnuft säger Nej, vänta!
Hur vet man när det är dags att skaffa hund? Hur vet man när man är redo?
Jag är väldigt sugen och känner mest för att jag ska börja efterforska i det här med hundköp så snart jag kommer hem från hundpassningen, men så tar förnuftet ner mig på marken igen och säger åt mig att det inte är rätt tid ännu, att jag ska vänta, att jag ska hålla mig till planerna om att först skaffa lägenhet, sedan skaffa en kattkompis till min gamla katt och sedan eventuellt kan jag fundera på en hund.
Jag står i valet och kvalet.
söndag 27 maj 2012
Nattpatrullen av Sergej Lukjanenko
Så var det om det här med en bokblogg. Min vän har en sådan där hon skriver lite kort om vilka böcker hon läst och vad hon tyckte om dom. Inspirationsgivande. Hade först tänkt göra något liknande, men det känns märkligt med en säsongsblogg endast, eftersom jag bara läser om sommarhalvåret. Det känns aningens riskfyllt. Jag lär ju glömma den här bloggen under vinterhalvåret. Så jag tänkte skriva lite om allt i allo, böcker, filmer, TV-serier (avsnitten) och mitt liv.
Jag har beställt 11 böcker på Bokia, för två veckor sedan som inte kommit ännu. Givetvis. Men undertiden har jag börjat läsa Nattpatrullen av Sergej Lukjanenko. En rekommendation är att läsa boken på originalspråket alternativt engelska, för den svenska versionen var inte helt lysande. Men utöver det så var den helt okej. Inledningen var lite halvseg och det tog några sidor innan man förstod konceptet. Det finns fortfarande stunder där jag inte riktigt förstår vad författaren vill få fram med en viss händelse. Jag måste läsa flera gånger och förhoppningsvis förstår jag tillslut vad det är som händer, men inte alltid. Historien är med mera ganska komplex och författaren lyckas inte alltid förklara så detaljerat kring det.
Karaktärerna är ok, men det finns mycket att önska. Huvudrollen är en ganska medelmåttig trollkarl som ptja... inte har en sådär lysande framtidsutsikt framför sig om man säger så. Han kommer aldrig kunna bli en stor trollkarl och saknar en hel del tankeverksamhet i övrigt. Men ändå så skapas det situationer som endast han kan lösa och göra något åt, med den knappa information han innehar. Så till mitt personliga tycka; om Bella i Twilight-böckerna är tråkig, så är den här karaktären förvisso inte lika platt, men så värst spännande är han inte. De övriga karaktärerna duger, men det finns så mycket att önska.
Historien är uppedelat i tre delar, men har ändå en ledande tråd. Min första reaktion var besvikelse. Besvikelse över att det var allt som fanns till den delhistorien, att den var så kort och att det inte hände något anmärkningsvärt. Det positiva är dock att man kan läsa en del i taget och slipper pausa mitt i något. Eftersom det är delhistorier så är det bara till att läsa en del och sedan pausa. Nästa del handlar om något annat även om det som sagt följer en röd tråd och karaktärerna utvecklas.
Nu inser jag att jag sågat den här boken, men jag förväntade mig å andra sidan något fantastiskt. I Ryssland så är den här bokserien större än både Sagan om Ringen och Harry Potter, två av mina stora favoriter. Förväntningarna är skyhöga. Jag kommer fortsätta läsa serien mest av nyfikenhet. Första boken var ingen hit för mig, men klart läsvärd om man gillar fantasy.
Jag kan allvarligt talat inte säga vilken typ av fantasybok det tillhör. Slåss onda mot goda? Ja, på sätt och vis, men inte på så vis som i t.ex. Sagan om Ringen. I den första boken Nattpatrullen,har båda sidorna ingått ett avtal och har fred med varandra. Det är ännu en gåta hur den här bokserien ska utvecklas. Det ska bli intressant att läsa resterande böcker, även om de inte kommer få mitt fulla intresse.
Jag har beställt 11 böcker på Bokia, för två veckor sedan som inte kommit ännu. Givetvis. Men undertiden har jag börjat läsa Nattpatrullen av Sergej Lukjanenko. En rekommendation är att läsa boken på originalspråket alternativt engelska, för den svenska versionen var inte helt lysande. Men utöver det så var den helt okej. Inledningen var lite halvseg och det tog några sidor innan man förstod konceptet. Det finns fortfarande stunder där jag inte riktigt förstår vad författaren vill få fram med en viss händelse. Jag måste läsa flera gånger och förhoppningsvis förstår jag tillslut vad det är som händer, men inte alltid. Historien är med mera ganska komplex och författaren lyckas inte alltid förklara så detaljerat kring det.
Karaktärerna är ok, men det finns mycket att önska. Huvudrollen är en ganska medelmåttig trollkarl som ptja... inte har en sådär lysande framtidsutsikt framför sig om man säger så. Han kommer aldrig kunna bli en stor trollkarl och saknar en hel del tankeverksamhet i övrigt. Men ändå så skapas det situationer som endast han kan lösa och göra något åt, med den knappa information han innehar. Så till mitt personliga tycka; om Bella i Twilight-böckerna är tråkig, så är den här karaktären förvisso inte lika platt, men så värst spännande är han inte. De övriga karaktärerna duger, men det finns så mycket att önska.
Historien är uppedelat i tre delar, men har ändå en ledande tråd. Min första reaktion var besvikelse. Besvikelse över att det var allt som fanns till den delhistorien, att den var så kort och att det inte hände något anmärkningsvärt. Det positiva är dock att man kan läsa en del i taget och slipper pausa mitt i något. Eftersom det är delhistorier så är det bara till att läsa en del och sedan pausa. Nästa del handlar om något annat även om det som sagt följer en röd tråd och karaktärerna utvecklas.
Nu inser jag att jag sågat den här boken, men jag förväntade mig å andra sidan något fantastiskt. I Ryssland så är den här bokserien större än både Sagan om Ringen och Harry Potter, två av mina stora favoriter. Förväntningarna är skyhöga. Jag kommer fortsätta läsa serien mest av nyfikenhet. Första boken var ingen hit för mig, men klart läsvärd om man gillar fantasy.
Jag kan allvarligt talat inte säga vilken typ av fantasybok det tillhör. Slåss onda mot goda? Ja, på sätt och vis, men inte på så vis som i t.ex. Sagan om Ringen. I den första boken Nattpatrullen,har båda sidorna ingått ett avtal och har fred med varandra. Det är ännu en gåta hur den här bokserien ska utvecklas. Det ska bli intressant att läsa resterande böcker, även om de inte kommer få mitt fulla intresse.
Comeback
Jag håller på att bli galen. Bestämde mig för att skriva i blogg igen och började, men orden stockade sig så jag raderade skiten. Tre gånger om. Detta är fjärde gången jag skriver en början och jag är allt annat än glad. Måhända blir det en fjärde radering och en femte startover...
En vän till mig fick mig att vilja skriva igen. Hon ville förvisso att jag skulle börja läsa hennes blogg, inte att jag skulle börja skriva ner saker. Men det är smittsamt.
Det var lite drygt 3 år sedan jag sist uppdaterade. Min klumpeduns till katt har växt upp och är nog den högljuddaste katt jag någonsin stött på. Hoppar han ner från fönsterkarmen så låter det BA-DUMP, och när han galopperar omkring i huset så låter det som ett gäng gaseller är på flykt.
Har hänt en massa saker i mitt liv det senaste. Jag får lov att tacka den hunken på förra jobbet som gjorde att jag inte stod ut med mig själv, men jag hade gärna sett att utvecklingen gått lite snabbare så jag vågat närma mig honom. Jag antar att jag istället får se honom som den person som fick mig att omvärdera mitt liv. I början av detta året så satt jag vid datorn i stort sett 24/7. Jag har ett stillasittande jobb, vid datorskärmen och när jag kom hem så blev det att sitta lite till framför datorn. "Lite till" är en klar underdrift. Jag satt definitivt lika mycket i tid som jag var på jobbet.
Nu är det annat. Jobbet är fortfarande stillasittande (samma jobb), men så fort jag slutar så sticker jag till medryttarhäst nummer 1 och stannar där i lite drygt 3-4 timmar beroende på hur lång ridningen tar. Ridvägarna där är jättebra, det ligger en ås precis bakom stallet så det blir mycket klättring. Efter ett ridpass här så är man oftast väldigt mör i kroppen. Helt otroligt hur mycket muskelvärk man kan få av lite ridning.
Efter detta så är det hem och äta en snabb middag och sedan iväg till medryttarhäst nummer 2. Här har jag mer frihet, men med en mycket mindre utbildad häst. Tanken är att få upp hästen i distanskondition och även lära henne dressyr. I framtiden blir det förhoppningsvis distanstävlingar för mig och dressyrtävlingar för ägaren.
När jag kommer hem runt 22-23 på kvällen så är det läggdags. Så istället för att sitta vid datorn 15 timmar om dagen (inkl. jobbtiden), så är jag aktiv 7-8 timmar. Tanken var dock att även börja på gym när det ändå finns ett suveränt gym bara en liten bit från jobb, men det har inte hunnits med.
Trots detta så känner jag mig extremt lat. Jag känner att jag skjuter upp på ridningen, så istället för att sticka dit så snabbt jag kan så drar jag ut på det. Ibland så hinner jag knappt med båda ställena på en dag. Detta på lediga dagar då.
Men, det är ett steg i rätt riktning i alla fall. På socialt plan är det fortfarande lika med 0. Jag är socialt inkompetent och har extremt lågt självförtroende. Är så jäkla trött på mig själv så det finns inte. Jag har i alla fall kommit underfund med att mycket av självförtroendet hänger på mitt utseende, och det är en orsak varför jag ville ha ett aktivare liv. Men det går så långsamt. Jag går ner i vikt och är aktivare, visst, men sen då?
Det sätter käppar i hjulet för mig att inte ha någon utstrålning, att vara rädd för folksamlingar, för hur andra tänker om mitt beteende/utseende. Någon liknande mig för ett tag sedan för en militär, för att jag står så stelt. Thank you.
Dans hade säkert kunnat vara en lösning på detta, sägs det i alla fall. Jag hade gärna börjat med detta om det endast handlat om stelhet, men tyvärr så har jag inget uns av taktkänsla. Och på detta är jag lite av en perfektionist, jag vill inte misslyckas! Och definitivt inte erkänna att jag har misslyckats...
Hur intressant blev nu detta? Jag tror jag behövde få det ur mig. Egentligen hade jag kunnat skriva en hel roman till, men orden stakar sig och medryttarhäst 2 väntar. Jag borde vara där, men är det inte.
Har fått ett svar till på min annons ute om medryttarhäst. Illa. Jag har svårt att säga nej och vill vill vill. Men hur ska jag ha tid med tre hästar när jag ibland inte ens kan ta mig tid till två trots att jag har ledigt? Jag behöver en spark i röven. Den hunken på förra jobbet får gärna gå förbi mig igen. Det skulle nog få mig att sätta igång.
Innan jag avslutar måste jag säga att det varit väldigt rogivande att läsa min blogg från 2009. Jag har nog världens sämsta smak i färger. Att byta textfärg varje gång så bloggen ser ut som en regnbåge var inte så smart. Det blir inget seriöst intryck. Men jag skriver i alla fall inte sÅhÄr SoM aLlA fJoRtIsAr GöR. Jag undrar förövrigt hur mycket tid fjortisar har egentligen? För den där lilla meningen tog mig en evighet att skriva. Det är ju helt ologiskt. Regnbågens alla färger är klart att föredra.
En vän till mig fick mig att vilja skriva igen. Hon ville förvisso att jag skulle börja läsa hennes blogg, inte att jag skulle börja skriva ner saker. Men det är smittsamt.
Det var lite drygt 3 år sedan jag sist uppdaterade. Min klumpeduns till katt har växt upp och är nog den högljuddaste katt jag någonsin stött på. Hoppar han ner från fönsterkarmen så låter det BA-DUMP, och när han galopperar omkring i huset så låter det som ett gäng gaseller är på flykt.
Har hänt en massa saker i mitt liv det senaste. Jag får lov att tacka den hunken på förra jobbet som gjorde att jag inte stod ut med mig själv, men jag hade gärna sett att utvecklingen gått lite snabbare så jag vågat närma mig honom. Jag antar att jag istället får se honom som den person som fick mig att omvärdera mitt liv. I början av detta året så satt jag vid datorn i stort sett 24/7. Jag har ett stillasittande jobb, vid datorskärmen och när jag kom hem så blev det att sitta lite till framför datorn. "Lite till" är en klar underdrift. Jag satt definitivt lika mycket i tid som jag var på jobbet.
Nu är det annat. Jobbet är fortfarande stillasittande (samma jobb), men så fort jag slutar så sticker jag till medryttarhäst nummer 1 och stannar där i lite drygt 3-4 timmar beroende på hur lång ridningen tar. Ridvägarna där är jättebra, det ligger en ås precis bakom stallet så det blir mycket klättring. Efter ett ridpass här så är man oftast väldigt mör i kroppen. Helt otroligt hur mycket muskelvärk man kan få av lite ridning.
Efter detta så är det hem och äta en snabb middag och sedan iväg till medryttarhäst nummer 2. Här har jag mer frihet, men med en mycket mindre utbildad häst. Tanken är att få upp hästen i distanskondition och även lära henne dressyr. I framtiden blir det förhoppningsvis distanstävlingar för mig och dressyrtävlingar för ägaren.
När jag kommer hem runt 22-23 på kvällen så är det läggdags. Så istället för att sitta vid datorn 15 timmar om dagen (inkl. jobbtiden), så är jag aktiv 7-8 timmar. Tanken var dock att även börja på gym när det ändå finns ett suveränt gym bara en liten bit från jobb, men det har inte hunnits med.
Trots detta så känner jag mig extremt lat. Jag känner att jag skjuter upp på ridningen, så istället för att sticka dit så snabbt jag kan så drar jag ut på det. Ibland så hinner jag knappt med båda ställena på en dag. Detta på lediga dagar då.
Men, det är ett steg i rätt riktning i alla fall. På socialt plan är det fortfarande lika med 0. Jag är socialt inkompetent och har extremt lågt självförtroende. Är så jäkla trött på mig själv så det finns inte. Jag har i alla fall kommit underfund med att mycket av självförtroendet hänger på mitt utseende, och det är en orsak varför jag ville ha ett aktivare liv. Men det går så långsamt. Jag går ner i vikt och är aktivare, visst, men sen då?
Det sätter käppar i hjulet för mig att inte ha någon utstrålning, att vara rädd för folksamlingar, för hur andra tänker om mitt beteende/utseende. Någon liknande mig för ett tag sedan för en militär, för att jag står så stelt. Thank you.
Dans hade säkert kunnat vara en lösning på detta, sägs det i alla fall. Jag hade gärna börjat med detta om det endast handlat om stelhet, men tyvärr så har jag inget uns av taktkänsla. Och på detta är jag lite av en perfektionist, jag vill inte misslyckas! Och definitivt inte erkänna att jag har misslyckats...
Hur intressant blev nu detta? Jag tror jag behövde få det ur mig. Egentligen hade jag kunnat skriva en hel roman till, men orden stakar sig och medryttarhäst 2 väntar. Jag borde vara där, men är det inte.
Har fått ett svar till på min annons ute om medryttarhäst. Illa. Jag har svårt att säga nej och vill vill vill. Men hur ska jag ha tid med tre hästar när jag ibland inte ens kan ta mig tid till två trots att jag har ledigt? Jag behöver en spark i röven. Den hunken på förra jobbet får gärna gå förbi mig igen. Det skulle nog få mig att sätta igång.
Innan jag avslutar måste jag säga att det varit väldigt rogivande att läsa min blogg från 2009. Jag har nog världens sämsta smak i färger. Att byta textfärg varje gång så bloggen ser ut som en regnbåge var inte så smart. Det blir inget seriöst intryck. Men jag skriver i alla fall inte sÅhÄr SoM aLlA fJoRtIsAr GöR. Jag undrar förövrigt hur mycket tid fjortisar har egentligen? För den där lilla meningen tog mig en evighet att skriva. Det är ju helt ologiskt. Regnbågens alla färger är klart att föredra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)