Upp eller ner

Ner, definitivt.

Jag känner mig så sjukt orkeslös och misslyckad nu att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag orkar inte med mig själv, orkar och vill inte mer.

Jag har världens sämsta självförtroende. Helt sanslöst dåligt är det. Jag är den tjejen som står stel och halvt gråtfärdig, med flackande blick i ett rum fullt med människor. Jag är den person som inte vågar gå fram till någon, än mindre hålla ögonkontakten. Jag är den person som inte vågar föra en diskussion med någon om det sitter folk runt omkring, för de kan ju höra. Jag är den person som backar vid minsta lilla konflikt, eller ännu bättre, jag ser till att det inte blir någon konflikt genom att hela tiden undvika att säga vad jag tycker. Jag mår hellre dåligt över situationen under en längre tid än utsätter mig för en konflikt. Bland annat.

Hela mitt liv är begränsat. Jag vill så mycket, men vågar så lite.

Jag vill bli polis, det är mitt drömyrke, har alltid varit. Men jag är verkligen inte en person som passar i den branschen. Hur skulle jag kunna vara det med något av de ovanstående problemen?

För att inte tala om att jag är en jäkla fegis. Jag är livrädd för många saker, vissa normalare saker som mörkerrädlsla, höjdrädsla osv. Sedan är jag också rädd för män. Jag har under alla mina år fått ta emot pikar om hur ful jag är, killar som skrattat åt mig, osv. Det har påverkat mig rätt mycket. Jag litar inte på män. Jag tror inte någon tycker om mig egentligen, de ljuger säkert. Det tog väldigt lång tid för mig innan mitt ex övertygade mig om att han visst gillade mig. Tyvärr gjorde inte den relationen något positivt av min självkänsla, med våldtäkter och andra typer av utnyttjanden. Jag har sedan vi skiljdes åt knappt sett åt en man. Jag har inte haft intresset. På senare år har intresset kommit tillbaka, men jag är vettskrämd att något liknande ska hända igen. Bara tanken på att bli intim med någon ger mig panik. Jag vill inte, kan inte, orkar inte.
Om någon kommer fram till mig och flirtar, så får jag panik. Om jag så bara behöver gå fram till en grupp män och fråga efter hjälp (som jag gjorde i förra blogginlägget) så börjar jag darra som fan, och eventuellt stamma. Jag är skiträdd. Inte för att jag tror att alla vill skada mig, men det finns något som sätter käppar i hjulet. Är de otrevliga är det ännu värre, det får mig att vilja krypa tillbaka till det hål jag kom ifrån och aldrig visa mig igen. Är de trevliga så blir det bättre.
Hur ska jag någonsin kunna ha en partner när jag inte ens kan gå fram till en främmande man och fråga efter hjälp utan att få hjärtsnörp?

Jag är så sjukt less. Jag orkar inte med det här jävla livet. Om jag hade VÅGAT ta livet av mig hade jag troligen gjort det. Men jag är livrädd för smärtan. Jag vill inte skada mig, jag vill inte lida innan jag dör. Jag vill inte få ångest, jag vill inte hinna tänka på om jag gjort fel, ångra mig. Jag vill inte tänka på hur mina nära och kära tar det, jag vill inte tänka på deras sorg.

Men jag sörjer fan nu, över ett liv jag inte vill ha och inte kan ta mig ur.