Age of Dinosaurs...

Jag är en riktig sucker för b-filmer. Tittar just nu på Age of Dinosaurs och skrattar mest åt hur dåligt allting är. Jurassic Park var guld jämfört med det här. Dåliga skådespelarprestationer, repliker och specialeffekter gör sitt, en del scener är också helt wacko. 

Filmens handling: "Using breakthrough flesh-regeneration technology, a biotech firm creates a set of living dinosaurs. But when the creatures escape their museum exhibit and terrorize Los Angeles, a former firefighter must rescue his teenage daughter from the chaos brought on by the Age of Dinosaurs."

Så, den här filmen handlar om att “återuppväcka” dinosaurier. Och då väljer man köttätande dinosaurier, varför inte liksom.

Filmen startar i princip med att de ska väcka en dinosaurie. Det finns någon typ av forskare och några vakter i ett rum, där den första dinosaurien förs in. Och sedan bakom ett ”fönster” så står mannarna som är bakom projektet. En nervig som inte vet om det de gör är rätt och en tuffing.

Dinosaurien ”Larry” tas in i ett rum. Dockan Larry. Grymma effekter, verkligen.

Uppvaktandet påbörjas och det går lite sådär till en början, men sedan så. Larry börjar röra sig och forskarna får panik, varav en springer in i en dörr och får näsblod. Då vaknar Larry på riktigt och tar sig upp från britsen den ligger på. Går över mot den blödande forskaren och luktar. Den andra forskaren råkar välta ner några verktyg på golvet, and hell’s broken loose. Alla i rummet dör.

Efter denna händelse så väljer de ändå att fortsätta projektet och väcka ännu fler dinosaurier, de flesta köttätande. Dinosaurierna ska sedan presenteras som typ ett ”levande museum” och är till för att tjäna pengar på.

Inget väldigt anmärkningsvärt händer innan dinosaurierna rymmer från sina burar, på självaste presentationsdagen. Det man får veta innan detta är att dinosauriernas hud är för tjock för att penetreras utav skjutvapen, men ändock, lite senare i filmen (när alla dinosaurierna då har rymt) så blir en dinosaurie bedövad av elchocker. Om skjutvapen inte hjälper mot dinosaurier, hur sjutton kan elpistoler då göra det? Är huden för tjock så är den liksom.  Nåja.

16 hungriga dinosaurer rymmer från sina burar. Alla flyr hals över huvud, men hjältepappan och en släkting/polis verkar obesvärade och går för att leta upp pappans dotter som är i fara. 

Poliserna får nys om att något har hänt och tar sig till platsen. Polisbefälet tror att det är ett skämt när han får veta att dinosaurier finns i byggnaden. Men när han får en bild skickad till sig via telefonen så blir han plötsligt övertygad.

SWAT-teamet är först in i byggnaden. Vilket mod! Inte en enda av dom flydde när de kom i kontakt med sin allra första levande köttätande dinosaurie.

*En del scener emellan*

Poliserna utanför då. Samma mod. En enorm dinosaur tar sig ut ur byggnaden och alla står kvar på sina platser. Inte minsta antydan att backa eller springa för sitt liv. De skjuter, och skjuter. Dinosaurien kommer närmre, och närmre. Vissa poliser står typ 1 meter från dinosaurien och skjuter. Inte helt oväntat så dör de en efter en.

Inne i byggnaden igen. En gammal man, skaparen av projektet, går fram till polisbefälet, som är uppenbart skadad. Polisbefälet frågar om den äldre behöver hjälp ut (även om denne som sagt är tillsynes svårt skadad), men gamlingen hittar själv och lämnar polisbefälet att klara sig själv. Jag trodde faktiskt på ett "Should I help you?" men nä, låt polisen bli uppäten... 

Hjältepappan hittar sin dotter, de lyckas ta sig ut ur byggnaden utan några större missöden, bara för att stå öga mot öga med den enorma dinosauren (som dödade alla poliser), sedan hoppar filmen till en scen med att dinosauren jagar efter deras bil. Just deras bil, ingen annans. Flera scener visas där dinosaurien jagar efter deras bil.

Och TADAM. Bilen behöver bensin.  Pappan säger "I know, I should've filled it" och himlar med ögonen, som om det skulle vara en big deal. Lyckligtvis har de äntligen tappat bort dinosaurien, lagom tills bilen dör så de kan hoppa ut och svära åt varandra. En pyttestund. För sedan dyker dinosaurien upp som sänd från ovan, dags för huvudkaraktärerna att börja springa igen. Polisen/släktingen som tidigare hjälpte att rädda dottern dyker också upp och säger "Get to safety. I will distract it as long as I can". Vilket var typ i 2 sekunder, sedan dog han.

Pappan och dottern springer vidare, in i ett shoppingcenter, och blir uppdelade. Scenerna i shoppingcentret är något av det mest skrattretande jag någonsin sett i film. Helt otroligt dåligt.

Ute ur shoppingcentret och en flygödla attackerar pappan direkt. Ingen vilostund här inte!

Den stora dinosaurien och flygödlan distraherar varandra, med en död flygödla som följd. Polisen kommer till platsen, och polismannen verkar rätt uttråkad med vad han får uppleva i tjänst, ”En dinosaurie? Åh. Gäsp.”    

*Några scener emellan*

Poliserna plockar fram sina vapen, skjutvapen. Det vanliga tjafset. Inget som skulle kunna penetrera huden på en dinosaur. Men det kanske är på väg.

Ingen skjuter, utan riktar enbart sina vapen mot denna irriterade dinosaur som gör utfall efter utfall mot dom. Något annat roande – en helikopter som sänder live, flyger bakom dinosaurien, i lagom höjd för att kunna svepas ned av dinosaurens svans.

Nästa scen: Helikopterpiloten uppmanas att flyga närmre, och då står dinosaurien nedanför och hoppar upp för att få tag i helikoptern. ”Flyg närmre”, HAHA!

Inte helt oväntat får dinosaurien tag i helikoptern. End of those mediapeople.

 Tillbaka till dottern, som är på flykt från en något mindre dinosaur. En man har joinat henne. De stannar upp en stund för att de inte vet vart de ska. Mannen tycker att det är en bra stund att titta på sin mobil: ”Awe man, my biotech stocks just went down 30%”. Jaha. En köttätande dinosaur jagar dig, och du bryr dig så mycket? Nästa stund är dinosaurien över honom. Dottern kommer undan med nöd och näppe.  

Pappan är dottern på spåret och med sig har han ett skjutvapen. Han hittar dottern och så snart de blir återförenade dyker den lilla dinosauren upp och attackerar. Dottern och pappan hinner undan, men en stängd dörr hindrar inte en dinosaur som nu dessutom utökats till två. Dom lyckas dock gömma sig i ett provrum och är för stunden säkra.

*Några scener emellan*

Tillbaka till dottern och pappan som verkligen inte kan hålla sams. Dottern stormar ut ur provrummet, säker om att dinosaurierna försvunnit. Yeah, right. Dom upptäcker något märkligt bakom en dörr, och pappan puttar iväg dottern så att hon kan springa i säkerhet medan han kollar läget. Bra strategi att 1. Dela på sig. 2. Låta en obeväpnad person klara sig själv. 3. Kontrollera en eventuell fara.

Pappan kommer till slut tillsinnes och springer efter dottern, ser dinosaurien som närmar sig dottern. Skjuter efter den och orsakar en explosion från ingenstans.

Utanför: Äntligen lite mer kraftfulla vapen! Någon typ av missil tar död på den stora dinosaurien.

Tillbaka till dottern och pappan. De letar efter vapen och hittar det ultimata: en träplanka och ett bandyrack. Och, lyckas övermanna dinosaurien som jagar efter dom. Två slag mot huvudet med träplankan och den är golvad. Sedan slår dottern lite halvtafatt på den samtidigt som hon skriker ”I hate it, dad!” Vilken inlevelse.

Back at the station, where everything started. Den byggnad där dinosaurierna “föddes”. Den gamla mannen och forskarna/besättningen försöker göra vad de kan med situationen som är där: flera kapslar med dinosaurier som snart kommer ta sig ut. Den gamle vill spara en (?) men övertygas att lämna byggnaden för att fly i helikopter. Just i tid för att kapslarna ska kollapsa och dinosaurierna blir fria och käkar upp en av besättningsmedlemmarna.

Är rätt förundrad över vem det var som skrek ”Nooooo”, vid det tillfället den ena blev uppäten, enligt filmlogik borde det vara den som blev äten eftersom den andra inte var i bild, men hon skrek i så fall långt efter att hon svaldes…

Den andra besättningsmedlemmen dör och dinosaurierna tar sig ut från byggnaden.

*Några scener senare, full kaos råder*

Vid ett tillfälle ser man en dinosaurie stå på ett höghus. Hur fan kom den dit?

Den gamle mannen är i säkert förvar i en helikopter, man får veta att de nya dinosaurierna som rymt följer samma spår som de som rymde tidigare. Vid detta tillfälle så föds den gamles hjältedrag. Han måste ner på marken igen och förvarna folk som står ivägen för dinosauriernas framfart. Jag gissar på att han kommer dö!

Ännu mer fakta. De nya dinosaurierna (döper dom till det) äntrar samma byggnad som de gamla som rymde, dvs. samma som dottern och pappan är i. I ungefär samma stund ger polisbefälet (ja, han överlevde) order om alla människor ska vara ute ur byggnaden innan man börjar jaga de nya dinosaurierna. Logik. Typ ett 30-tal dinosaurier, flertalet köttätande, springer omkring fria som fåglar, men nä, offra inte de som är i byggnaden, riskera hellre tusentals andra liv.

I någon scen säger han: ”Another 5 minutes! I know there is at least one more person in there!” Alltså.

Jag börjar bli trött på den här filmen nu, pga. nedan:

Polisbefälet ångrar sig och ger order om att skjuta ner en till stor dinosaurie, och två helikopters uppenbarar sig, men ingen skjuter… innan dinosaurien får tag i ena helikoptern och slungar den mot den andra. Crash and burn.

Byggnaden där huvudkaraktärerna håller till håller på att rasera.

Till dottern och pappan, och den gamle mannen som landade på den byggnaden och sammanfördes med de båda. Hans kropp orkar inte och jadda jadda. Han beordrar pappan att ta hand om sin dotter, för att de annars inte hinner rädda sig. Sedan går han för att möta sin skapelse. Som sliter honom i stycken.

Upp på taket där en helikopter ska vänta, som inte är där. MEN, som tur är dyker helikoptern upp just i tid för att dinosaurierna tar sig upp på taket också. Taket börjar som tur är rämna och dinosaurierna faller ned en efter en.

De hoppar mot helikoptern och pappan tar sig in, sträcker ut handen efter dottern som hoppar, når hans hand, men glider ur… Panik! Hon faller mot marken, men blir upplockad av en flygödla!

Jag vill gärna dunka huvudet i väggen…

Flygödlan flyger henne till Hollywood-skyltarna och släpper av henne där, tittar på henne en stund och flyger iväg. Ehh. Så vad handlade det där om? Bunkrar den upp med mat, räddade den henne eller samlar ”föremål”?

Helikoptern med pappan har jagat efter flygödlan och innan de har hunnit rädda dottern så blir de attackerade av flygödlan. Men som tur är räddar pappan dottern och lyckas döda flygödlan. Jag orkar inte ens kommentera händelsen, mer än att helikoptern (med flygödlan inuti) sprängdes till stoft vid kontakt med marken. Inte ens specialeffekter av en explosion kan göras bra.

Så, the end. Alla dinosaurierna är döda och pappan och dottern levde lyckliga förevigt. 

Awesome movie!

Fortsättning följer...

Har fortfarande kontakt med snubben förra inlägget handlade om. Har inte fått fler mail av honom just, utan det har enbart varit väldigt sporadisk smskontakt den senaste tiden. Då han gjorde klart att vi var alldeles för olika så kändes det inte lönt att lägga någon speciell energi åt det hållet.

Det går i alla fall inte så lång tid innan han hör av sig per sms och skriver att han funnit sin "perfekt-match" och att kontakten oss emellan antagligen skulle självdö. Erbjöd honom vänskap (eftersom vi har ett genuint intresse för varandra ändå), men han tyckte det var besvärligt. Så ja, end of discussion typ. Jag önskade honom lycka till med tjejen.

Två dagar senare så hörde han av sig igen. Tydligen hade det inte fungerat med den där tjejen och han kände att han "inte hade något att förlora" på att träffa mig. Och då hette det plötsligt att "motsatsen attraherar". Jaha. Det attraherar så mycket att han dissar mig för någon som är mer lik honom själv och sedan när det inte funkar med den tjejen DÅ duger jag. Fantastiskt!

Han var rätt påstridig om att han ville träffa mig, om jag varit dummare så kanske jag köpt det. Men just nu känns det som att jag har bättre koll på vad han vill och söker, än vad han själv vet. Jag bad honom fundera på det, låta det sjunka in liksom, men han bedyrade om att han inte behövde tänka mer. Eller hur.

Nästa dag talar jag om för honom att jag inte är intresserad av att dejta honom på grund av allt som framkommit de senaste veckorna. Men att om han vill så kan vi ses ur vänner-synpunkt (jag vet inte varför jag fortsätter med det där tjafset, han har inte velat det tidigare så varför kan jag inte inse det?). Han reagerar med besvikelse och att det var väntat. Min idé var ingen bra idé eftersom vi vill olika saker i livet och att där inte finna något att "bygga på". Fine.

Vi bestämmer mer eller mindre att avbryta kontakten, men innan dess så frågar han mig vad det är med honom som intresserat mig. Jag svarar på frågan och önskar honom sedan lycka till med allt.

Får veta att han inte är redo att avbryta ännu (vilket var rätt förvånande med tanke på vad som framgått) och ännu senare får jag ett sms där han skriver att han vill träffa mig kravlöst.

Suck och pust.

Han borde verkligen sätta sig ner och fundera på vad han egentligen vill. Jag gillar honom men mitt intresse för att dejta är putsväck sedan han avbokade senaste träffen pga. olikheter oss emellan, och allt som kom fram i och med det. Han tycker vi är för olika och det är klart och tydligt. Så varför vela? Jag tycker också det är skittrist att kasta iväg det vi byggt upp under de månader vi haft kontakt, men som i hans skor finns det liksom inte så mycket annat val. Han söker ett förhållande, men uppenbart inte med mig. Han verkar inte vara ett dugg intresserad av att bara vara vänner. Vad finns det kvar? En sexuell relation. Han har antytt att han varit intresserad av det tidigare, men det är inte jag. Så vad finns det då? Ingenting. Vad vill han? Vet han ens det själv?

Velig snubbe...

Behöver reda ut mina tankar lite känner jag. Är bara så irriterad på en viss människa.

Det här är storyn. Jag fick kontakt med en man via en dejtingsida i september skulle jag tro. Det klickade direkt, han var intressant, tyckte jag var intressant och vi skrev så långa mail att antalet tecken tog slut i dejtingsidans mail, så vi flyttade över till hotmail för att kunna utöka mailandet. Och jisses vilken fart det tog. Långa, intressanta mail varje dag, i flera veckor. Vi trappade långsamt över till telefon och även där verkade det jättebra.

Men det finns ju alltid ett men...

En dag bestämde vi att en dejt skulle ske "till helgen". Det är ju rätt diffust och det var inget mer bestämt än att det skulle bli i just helgen som kom. Vi hade daglig kontakt, men ju närmre vi kom helgen ju mer återhållsam verkade han i smsen. Jag fick känslan direkt att han skulle komma med meddelandet att han träffat någon annan som han blivit intresserad av. Lämnade honom därför ifred.

Min känsla var relativt rätt. Efter helgen skrev han till mig och "erkände" att han hade en gammal flamma som han spenderat hela helgen med och som han fortfarande hade känslor för, att han ville bli ihop med henne osv.

Okej. Inte riktigt vad jag hade väntat mig måste jag säga. Varför är man ute på en dejtingsida i jakt efter en partner om man vet att man känner såhär redan?

Vid det tillfället gillade jag honom verkligen (inte på det sätt att jag hade känslor av någon typ, utan mer ett behov att prata osv). Jag sa till honom då att jag ändå skulle vilja träffa honom, men inte dejta med tanke på omständigheterna, utan träffas för kanske vänskap.

Kontakten fortsatte och en ny träff bestämdes, denna gången en särskild dag. Tidigt på den aktuella dagen hörde han dock av sig och ville ställa in för att han fått ett "once in a lifetime"-erbjudande. Jag hade nog gjort samma sak om jag fått ett liknande erbjudande faktiskt, så no hard feelings alls där.

Båda av oss hade lite dåligt med tid resten av veckan, men han hörde av sig en av dagarna och föreslog att han skulle komma över till mig och sova över. Jag tackade nej eftersom det inte kändes lämpligt som en förstaträff.

Eftersom båda hade lite mycket att göra så tog vi det lugnt och pratade bara. En ny träff bestämdes rätt snart igen. Dagen innan hör han av sig och vill ställa in, igen. Jag fattade verkligen ingenting. Han rabblade upp igen att han hade känslor för sin gamla flamma, att det enda han kunde tänka sig med mig var en sexuell kontakt, och att det fanns en del saker med mig han var mindre tillfreds med (för att han skulle kunna ingå en relation).

Jag fattade ingenting som sagt. Blev mest irriterad på de negativa saker han drog upp om mig. Dessa saker har han fått veta i de allra första mailen, så varför i helvete fortsätter man då ha kontakt om det är ett problem?!

Fortfarande har jag någon liten känsla kvar av att jag gärna träffar och lär känna honom mer, men den försvinner mer och mer, efter varje mail jag läser från honom. Han verkar så bitter, och igen och igen drar han upp "negativa saker" om mig (vissa saker som han vetat sedan start) som att det är ett problem och han vet inte vad och jadda jadda.

Senaste mailet jag skrev till honom så var jag rätt hård mot hans bitterhet och jag förstod/fattar inte varför han haft kontakt med mig så länge om det bara är en massa problem. Jag skrev då till honom att det gör varken till att vi jämför våra likheter och olikheter eftersom det ändå inte tjänar någonting till. Ett förhållande oss emellan kommer nog aldrig ske, och om det gör det så är det långt i framtiden. Att jag enbart erbjuder vänskap i nuläget och ingenting annat, om han vill träffas så gör vi det, eller om vi ska avbryta kontakten.

Får ingen riktigt respons på något alls känner jag, utan ett nästan rent igenom bittert mail igen. Det är det och det problemet mellan oss, och jadda jadda. Jag förstår inte problemet. Jag blir så less. Kommer svara på hans mail igen, men skickar han ett bittert mail igen så avslutar jag. Jag har inget ont av mailvänner, men någon som ena stunden vill träffas, andra inte, och funderar över den ena och andra negativa saken om mig osv. Och som säger sig vilja ha en sexuell relation med mig, ja, precis som om jag går igång på det när han räknar upp en massa negativa saker eller... Nej tack.

Jag vet inte varför jag fortfarande har kontakt med den här snubben. Det märks säkerligen på inlägget hur irriterad jag är. Men som de flesta saker så finns en positiv sida också, givetvis. Annars hade jag nog slutat för länge sedan.

Over and out.

Suck...

Ibland blir jag bara så less. Min mamma hittade en massa foton jag tagit på mig själv i deras dator. Hon undrade över dessa och jag var helt oförstående, mindes inte alls vad det var för bilder hon pratade om. Hon var påstridig och upprepade frågan varför jag tagit en massa bilder på mig själv, samt nämnde att det var nya bilder. WHAT?! Jag tar extremt sällan bilder på mig själv, skulle definitivt komma ihåg om jag gjort det nyligen.

Hon går iväg och jag tar plats vid deras dator efter en stunds fundering. Efter en snabb titt kan jag konstatera att dessa bilder har jag tagit för flera månader sedan, i ett försök att efterapa andra tjejer som tar foto på sig själva och får till så snygga foton, samt att jag skulle försöka ta ett foto riktat rakt framifrån, som jag kunde använda till ett nytt förarbevis.

Jag kan inte alls minnas varför jag skulle ha lagt bilderna på mina föräldrars dator, däremot vill jag minnas att jag tittat på dessa vid någon dator tidigare, och sedan raderat för att jag inte vad nöjd. Så att de fortfarande fanns kvar på föräldrarnas dator är för mig en gåta... I alla fall, med detta i åtanke börjar jag radera bilderna. Min mamma (som troligen hade hört mig sätta mig vid datorn) frågar mig vad jag gör. Jag svarar att jag tar bort bilderna, och följdfrågan från henne blir varför. "Därför att jag vill" svarar jag. Tycker inte att jag måste ge en förklaring till varför jag vill ta bort bilder. Min mamma blir skitsur över svaret och börjar smälla i dörrar...

Jag har ingen aning om vad hon tror om mig. Det var normala bilder, inga avklädda eller något sådant. Rätt och slätt normala bilder som jag tagit på mig själv i något syfte. Jag hade kunnat förstå hennes reaktion mer om jag varit minderårig och tagit en massa lättklädda bilder på mig själv, som då eventuellt skickats till andra. Men ansiktsbilder på en 26-åring. Jag förstår faktiskt inte problemet.

Att det ska vara så svårt...

... att låta mig bestämma saker själv i hur jag vill sköta saker och ting.

Det känns som att det är en ständig kamp att få t.ex. utfodra min katt som jag vill. När jag skaffade honom så ville jag ha fri tillgång på torrfoder och blötmat utöver det, men allvarligt talat, han blir rätt tjock av det. Jag har försökt ett bra tag, flera månader, att få mina föräldrar att inse att nu sänker vi mängden på torrisar! Och godis... Det gick bra ett tag, men sedan fick vi ta över torrfoder från en bekant vars katt har avlidit. Ett torrfoder som inte är så nyttigt eller bra för katter. Ett torrfoder som min katt älskade.

Jag tänkte väl inte så mycket på det i början, hans diet skulle ju fortsätta, dvs främst blötmat och en liten mängd torrfoder om dagen. Men nej, när mina föräldrar (min mamma) såg hur mycket han älskade det nya torrfodret så började hon "övermata" honom. Han fick väldigt mycket. Så fort han ätit upp så fick han en ny toppad skål...

Jag sa ifrån att jag inte ville att han skulle få så mycket, men "han gillar det ju så mycket!" och "Är du så smal då?!" Nej, det är jag inte. Är det en anledning för min katt att bli överviktig? Jag hoppas hon betalar veterinärskostnader om han skulle bli sjuk.

Nu tog det fodret slut och hans vanliga,  med betydligt bättre kvalité, är det som finns kvar. Han gillar detta fodret också, men inte lika mycket som förra. Fortfarande hittar jag överfulla skålar ibland, men det verkar inte som om det är lika roligt att mata honom när han inte slänger sig över det.

Nu håller det vanliga torrfodret på att ta slut också. Jag hade egentligen som plan att sluta med torrfoder helt, minska mer och mer tills han har blivit avvand. Detta fungerar inte när han får proppfulla skålar dag ut och dag in. Att sluta tvärt är inte heller något jag vill göra. Han äter han inte tillräckligt bra av blötmaten att jag vågar riskera att han matvägrar i protest.

Så, dilemma. Hans torrfoder håller på att ta slut och jag är helt säker på att min mamma kommer köpa en påse av "godisfodret" om inte jag köper en nya påse av märket han nu har. Hon tycker det är en utomordentligt dålig idé, verkar det som, att inte köpa "godisfodret", för som sagt, han gillade det så mycket, och vadå, skulle det han ha nu vara nyttigare?! Who cares... typ. Skitsamma att han blir tjockare, att han gått upp 2 kg sedan i våras och säkerligen fortfarande ökar i vikt. Det är väl inget att ha överviktiga djur?

Det är helt förskräckligt med smala djur (inte nödvändigtvis underviktiga), men överviktiga djur är inga problem, så länge det inte är kraftig övervikt.

Jag är så jävla less. Jag vill kunna bestämma över mitt eget djur själv! Varför måste hon lägga sig i vad och hur mycket han ska äta? Jag lägger mig inte i deras saker.