Mitt framtida yrke...

... är fortfarande inte glasklart.

Jag är tillräckligt gammal för att borde ha kommit på det nu, men nej. Det känns som att jag vill för mycket. Det finns så många möjligheter, så många drömmar, hur väljer man ett av dessa? Hur kan man välja det som funkar bäst för en själv, det man vill bli och satsa på i livet?

Häromdagen så slog det mig att jag vill bli polis. Det är en av drömmarna. Jag har haft den här tanken tidigare i yngre år och blivit totalsågad av mina föräldrar. Med all rätt. Jag är en fegis. Hur skulle jag klara det yrket egentligen? Jag släppte den drömmen efter sågningen och gick vidare. Åren gick. Mina föräldrar har försökt hjälpa mig i den mån de kan att hitta något. De har själva föreslagit polis vid något tillfälle. Helt glömt bort deras tidigare sågning. Men jag har nekat av anledningen att de hade rätt vid första tillfället. Nu är det som sagt uppe på kartan igen, men jag ÄR en fegis. Jag har väldigt mycket att jobba med innan jag kan ens söka dit. Frågan är om det är värt det, skulle jag överhuvudtaget kunna bli en person som passar in i det yrket?

Det mer säkra valet är det jag funderat på i ett halvår. Jag kommer dock aldrig ihåg vad yrket benämns som, men det är inom sjukvårdslinjen i alla fall. Ungefär samma uppgifter som jag har idag, sitta och dokumentera saker. Jag får en betydligt högre lön bara som timanställd. Det finns behov här i Skåne. Helt enkelt ett bra alternativ. Samtidigt känner jag inte att det är yrket med stort Y, så att säga.

Det är så svårt!

Smile.

Keep smiling - it makes people wonder what you've been up to. ~Author Unknown

Ja, det måste vara det rätta. Att le. Få folk att uppmärksamma en för att man är så glad och pillemarisk. 

Jag måste verkligen le mer, jag ser så tråkig ut på var och varannan bild som folk tagit på mig. Vad kostar ett leende egentligen? Bilden blir ju mer charmig. Man själv blir mer charmig. 

Min mamma tycker nog också att jag ska le mer. Ibland gör hon sådana överdrivna gester att jag ska le mer. Det ironiska är att efter en sådan gest att JAG ska le, så återgår hon till sitt ansiktsuttryck innan hon "sa till" mig att le. Hon eftersträvar alltså inte den gesten själv. Det ännu mer ironiska är att hon oftast gör en sådan gest i en allvarlig diskussion/situation. Man ska absolut le mer. Jag ska le mer. Men det är inte alltid lämpligt att le faktiskt. Alla situationer är inte lämpliga för ett leende. 

Men nog om det. Jag ska le mer. 

Jag är så avundsjuk på en vän jag har. Hon är alltid så glad, positiv och ler alltid. Folk fastnar för henne, alla gillar henne. Efter att man träffat/umgåtts med henne så är det starkaste minnet man har av henne att hon är den som alltid är så glad. Alltid är leende. Hakuna Matata typ. 

En sådan person vill jag också vara. 

Äsch...

Gör ett andra blogginlägg om samma sak även om ingenting har hänt. Men eftersom det är sjukt frustrerande för mig, så behöver jag skriva ner det.

2,5 hästar alltså. 1 häst som står på ett helt annat ställe och därmed 1,5 häst som står på samma ställe. Häst nummer 1 har föga med saken att göra, enda anledningen att den hamnar i smeten är för att det blivit så struligt på andra stället och svårt att hinna med allt.

De 1,5 hästarna består alltså i min ordinarie medryttarhäst och en unghäst. Avtalet säger att jag ska rida min medryttarhäst två gånger i veckan och hjälpa ägaren med unghästen en gång i veckan. So far so good.

Nu har dock medryttaren till häst nummer tre fått mycket att göra och har inte hunnit vara i stallet, med andra ord har hennes häst inte ridits mycket. Ägaren frågade då mig om jag kunde rida hästen. Jag antog faktiskt att hon menade att jag skulle byta ut ridningen för min medryttarhäst mot denna häst (hon sa nämligen att "min" häst inte behövde så mycket motion just nu) eller om jag hann med, rida båda hästarna. Istället verkar det ha blivit någon konstig retuschering av avtalet. Jag ska komma och rida min medryttarhäst 2 gånger i veckan, hjälpa till med unghästen 1 gång i veckan SAMT rida den tredje hästen resterande dagar eller allra helst alla dagar i veckan.

Det var inte riktigt det jag gick med på.

Utöver detta så kan jag numera inte vara självgående, innan kunde jag dyka upp när jag ville och hade tid och behövde inte ha hjälp med något av ägaren. Det var bra tider det.

Nu när unghästen har kommit in i bilden så är det annat. Jag tänker inte gå in på detaljer, men jag behöver hjälp med att ta in den specifika hästen och i vissa fall även hjälp med att ta ut denne. Vilket betyder att jag blivit väldigt låst, till tiderna 10-18.

För mig är de tiderna inte riktigt rimliga, inte på vardagar. Av olika anledningar så har jag bytt jobbtider till kvällstider. Jag brukar jobba till 20-tiden när jag kan. Detta betyder alltså att jag måste dra av 2-3 timmar för att vara i stallet vid 18.

Morgonpass har jag tidigare tagit och även uttryckt att det är bäst, men jag kan inte heller kräva att ägaren ska gå upp vid 7-8-tiden... Eftersom hon inte vill det så funkar inte morgonpass. Jag kan inte komma till stallet vid 10 för att hon ska ha sovmorgon, då får jag antingen jobba väldigt sent eller dra ner på timmar, gissningsvis fler timmar än när jag dyker upp i stallet vid 18.

Ja, såatte...

Nu står jag i valet och kvalet att lämna återbud i helgen. Jag jobbar den dagen och måste prioritera arbetet åtminstone en dag i veckan... Det är egentligen menat att jag ska hjälpa till med unghästen då, å andra sidan skulle den dagen vara en fjärde dag i veckan trots att jag egentligen bara har tre dagar. Nu har jag generellt inget emot att vara där fler dagar i veckan, men det får bli när jag har tid till det och inte behöver underprioritera mitt jobb.

Jag antar att hon inte orkar masa sig upp vid 7-tiden, för i så fall hade jag kunnat ha tid att hjälpa henne innan jag åker till jobb.

Orkar inte...

Det är så sjukt körigt just nu.

Jag har egentligen bara två medryttarhästar, eller 2,5 kanske man kan säga. Den ena hästägaren och jag ändrade avtalet så att jag en dag i veckan ska hjälpa till med unghästen. I övrigt ska jag rida min medryttarhäst sedan tidigare två dagar i veckan. Helt okej, och skoj att få unghästerfarenhet!

Just nu är det dock så att den andra medryttaren till häst nr 3 har väldigt mycket på jobb och har inte kunnat rida på en vecka, och därför har ägaren frågat om jag kunde rida den tredje hästen. Vilket går bra. Däremot blir det väldigt kärvt med tiden att rida både den tredje hästen + min medryttarhäst samma dag. Jag har redan väldigt kärvt med tid, har knappt tid med annat än hästarna och måste prioritera jobbet nu när jag äntligen har något att göra. Så tiden har helt enkelt väldigt knapp.

Utöver detta, att det är fler hästar som ska skötas, så kan jag numera inte vara självgående och dyka upp när jag kan mest. Ägaren måste hjälpa mig att ta in den specifika hästen från hagen. Detta gör att jag inte kan dyka upp tidigt på morgonen som annars passar mig utmärkt (jobbar oftast kväll) då ägaren inte är vaken vid den tiden. Vilket alltså leder till att jag måste dra ner på jobbtimmarna för att kunna rida på kvällen.

Som om det inte skulle vara nog har jag en medryttarhäst till på ett annat ställe. Jag vägrar underprioritera henne bara för att det inte går lika smidigt på första stället.

Jag kan inte kräva att jag ska kunna vara självgående och komma när det passar mig, men det är himla smidigt, och hade jag kunnat det hade mina problem varit så gott som obefintliga. Nu måste jag istället passa tiden med hästägaren och det fungerar inte riktigt med jobbsituationen jag är i nu.

Jag känner mig så sjukt stressad över situationen. Jag vill bara skära bort ångesten, eller dämpa den.

Men nu skriver jag ett blogginlägg istället, vilket inte lindrar min stress alls.

Antar att jag får kämpa på den här veckan, sedan är det semester för min del, och veckan efter det så måste jag se över det hela. Men jag fattar inte hur jag ska lösa det. Jag kommer fortfarande jobba kväll, och om hästägaren kommer fortsätta behöva hjälpa mig så står vi fast hur vi än gör.

Måste sluta.

Det här verkar kanske inte som ett stort problem, men faktum är att det är det. Jag måste alltså underprioritera mitt jobb för att rida på kvällar, då ägaren inte är vaken på morgonen. Ibland behöver jag rida två hästar, helt orimligt tidsmässigt så som situationen är nu. Att plocka bort en häst från skötseln kanske får ägaren att tycka att jag ska komma fler dagar i veckan, vilket jag inte kan. Då måste jag ju välja bort min andra medryttarhäst på andra stället. Och detta vill jag inte för den ridningen jag får där är utvecklande.

Jag vill bara slita mitt hår.

Behöver den här semestern.

Det här med att ge komplimanger...

Folk som söker sig till komplimanger... sådana tycker jag är skitdryga. Om jag har något att säga så gör jag det, annars låter jag bli. Om jag inte tycker folk är så snygga, så säger jag ingenting, hellre det än att ljuga. Men ibland får jag frågan "Vad tycker du om mig då??" Ja... Vad tror du? Om du tar ställning utifrån mitt beteende - att få se en bild och inte kommentera den närmare - vad skulle det betyda för dig? Och vad kan det då betyda när jag gör det?

Det jobbigaste är dock när jag redan har talat om en gång att personen är helt okej, eller ser bra ut, men ÄNDÅ får frågor gång på gång om vad jag tyckte om bilderna och honom/henne. Så sjukt drygt. Jag har redan sagt en gång vad jag tyckte, vad finns det att tillägga? Varför måste jag ge komplimanger hela tiden?

Är det kanske jag som är ojuste i mitt tänkande? Kanske ska man ge komplimanger ofta. Själv gillar jag inte att få det speciellt, någon enstaka gång går bra, men hela tiden stör. En gång räcker mer än väl för att jag ska veta din ståndpunkt. Finns ingen anledning att skölja över mig med dina "vackra ord" och komplimanger.

Lite för förtydligandes skull så ger jag komplimanger ganska ofta, men till skilda saker. Att upprepa komplimanger eller överösa någon med dessa är jag emot. Det tar bort tyngden av komplimangen och betyder tillslut ingenting, utan är bara betydelselösa ord.