Upp eller ner

Ner, definitivt.

Jag känner mig så sjukt orkeslös och misslyckad nu att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag orkar inte med mig själv, orkar och vill inte mer.

Jag har världens sämsta självförtroende. Helt sanslöst dåligt är det. Jag är den tjejen som står stel och halvt gråtfärdig, med flackande blick i ett rum fullt med människor. Jag är den person som inte vågar gå fram till någon, än mindre hålla ögonkontakten. Jag är den person som inte vågar föra en diskussion med någon om det sitter folk runt omkring, för de kan ju höra. Jag är den person som backar vid minsta lilla konflikt, eller ännu bättre, jag ser till att det inte blir någon konflikt genom att hela tiden undvika att säga vad jag tycker. Jag mår hellre dåligt över situationen under en längre tid än utsätter mig för en konflikt. Bland annat.

Hela mitt liv är begränsat. Jag vill så mycket, men vågar så lite.

Jag vill bli polis, det är mitt drömyrke, har alltid varit. Men jag är verkligen inte en person som passar i den branschen. Hur skulle jag kunna vara det med något av de ovanstående problemen?

För att inte tala om att jag är en jäkla fegis. Jag är livrädd för många saker, vissa normalare saker som mörkerrädlsla, höjdrädsla osv. Sedan är jag också rädd för män. Jag har under alla mina år fått ta emot pikar om hur ful jag är, killar som skrattat åt mig, osv. Det har påverkat mig rätt mycket. Jag litar inte på män. Jag tror inte någon tycker om mig egentligen, de ljuger säkert. Det tog väldigt lång tid för mig innan mitt ex övertygade mig om att han visst gillade mig. Tyvärr gjorde inte den relationen något positivt av min självkänsla, med våldtäkter och andra typer av utnyttjanden. Jag har sedan vi skiljdes åt knappt sett åt en man. Jag har inte haft intresset. På senare år har intresset kommit tillbaka, men jag är vettskrämd att något liknande ska hända igen. Bara tanken på att bli intim med någon ger mig panik. Jag vill inte, kan inte, orkar inte.
Om någon kommer fram till mig och flirtar, så får jag panik. Om jag så bara behöver gå fram till en grupp män och fråga efter hjälp (som jag gjorde i förra blogginlägget) så börjar jag darra som fan, och eventuellt stamma. Jag är skiträdd. Inte för att jag tror att alla vill skada mig, men det finns något som sätter käppar i hjulet. Är de otrevliga är det ännu värre, det får mig att vilja krypa tillbaka till det hål jag kom ifrån och aldrig visa mig igen. Är de trevliga så blir det bättre.
Hur ska jag någonsin kunna ha en partner när jag inte ens kan gå fram till en främmande man och fråga efter hjälp utan att få hjärtsnörp?

Jag är så sjukt less. Jag orkar inte med det här jävla livet. Om jag hade VÅGAT ta livet av mig hade jag troligen gjort det. Men jag är livrädd för smärtan. Jag vill inte skada mig, jag vill inte lida innan jag dör. Jag vill inte få ångest, jag vill inte hinna tänka på om jag gjort fel, ångra mig. Jag vill inte tänka på hur mina nära och kära tar det, jag vill inte tänka på deras sorg.

Men jag sörjer fan nu, över ett liv jag inte vill ha och inte kan ta mig ur.

Paranoia

Är så sjukt paranoid sedan hästägaren sade upp mig för några dagar sedan och sa att hon skulle komma hem till mig och hämta pengar (som hon felaktigt tror att jag är skyldig henne). Varje gång jag får ett sms så rycker jag till, får gåshud och är bergsäker på att det är hon, eller om någon ringer, det behöver inte vara på mobilen utan kan vara på jobbtelefonen som hon omöjligt kan ha, eller så får jag för mig att hon väntar någonstans, att hon åkt hem till mig och står och väntar osv. Idag när jag åkte hem och svänger in på vägen mot huset så kommer en bil plötsligt upp bakom mig. Blir helt livrädd att det är hon som "lurvaktat" och känt igen min bil (för det är den enda svarta Saaben i hela Sverige...). Det är lite trist att vara så paranoid.


På tal om något helt annat. Ett fenomenalt i-landsproblem. Jag hittade en förglömd macka i min handväska. Med tanke på mackans utseende så har den förmodligen legat i väskan i några veckor. Nu luktar hela väskan mögel. Eller okej, innan jag gick hem så sprayade jag ner väskan med luktegott. Så nu luktar väskan en blandning av mögel och luktegott.


Och en annan grej. En alldeles horribel grej egentligen. I söndags hade jag en planerad jobbedag. Innan dess hade en svettig ridlektion att vänta. Efteråt åkte jag till jobb, tvättade av mig och bytte om, men håret var inte så fräscht och luktade med allra största säkerhet häst. Inget smink. Rätt ful klädsel (kommer nog aldrig ha dessa på mig igen). Helhetsintrycket var helt enkelt måttligt ofräscht. Men det kvittar väl om ingen (förutom min mamma) ser en.

Ack vad jag kommer ångra den svettiga ridlektionen, hårfrisyren och hästlukten, klädseln, och dessutom att jag valde att inte ta på mig skor när jag skulle följa min mamma ut...

Min mamma skulle sluta tidigare än mig, och eftersom jag glömt mitt kort hemma (måste ha ett sådant för att kunna öppna dörrar utan/med kod) så jag tog hennes kort. Vi skiljs och jag går tillbaka in igen, tar hissen upp till min avdelning, drar kortet och... ajdå. Den vill ha en kod eftersom det är söndag... Jag kan inte koden. Min mamma har kört. Min mobil ligger på kontoret inne i avdelningen. Utelåst.

Efter en stund av fylld ångest och "vad fan ska jag göra nu"-tankar, så insåg jag att det enda som finns att göra är att jaga efter någon som kan öppna dörren åt mig. Hur lätt det nu är att hitta. Poliser är sådär lagom misstänksamma när en okänd, uniformlös, ungdomlig tjej kommer fram och frågar om de inte kan öppna en avdelningsdörr. ID-kort för jobb har jag såklart inte heller, inget som kostas på för timanställda. Vid den tidpunkten kunde jag inte bevisa att jag faktiskt jobbade i huset med andra ord. Men jag hittade en "villig" polis som i alla fall följde med mig i hissen upp igen (och ställde sjutusen frågor samtidigt som han log lite snett som om han inte trodde ett ord jag sa), testade sitt kort - som blev nekat pga. obehörighet - och sedan ledde han mig till sin chef och dumpade mig där.

Chefen var inte så värst imponerad att bli störd när han åt middag. Jag förklarade lite fint mitt problem och han var... måttligt irriterad, är det närmsta förklaring jag kan komma att döma av hans beteende. Han hänvisade mig till en avdelning längre bort som kunde hjälpa, blev irriterad när jag inte visste var det var (stort hur, många avdelningar, med diverse olika beteckningar/namn). Som tur är var hans kollega mer hjälpsam och sa "Jag kan hjälpa dig dit", sedan förklarade han i trevlig ton att han bara skulle diska men att jag kunde vänta. Fy vad tacksam jag var. Chefen försökte "kallprata" med mig, men verkade bara bli mer irriterad, så jag gav honom utrymme att äta ifred, typ.

Den trevlige kom tillbaka, och ledde mig mot avdelningen vi skulle till samtidigt som han ställde en massa frågor. Lite gentlemannavis, öppnade dörren (drog sitt kort och dörren öppnade av sig själv) och lät mig gå igenom först.. Och sedan när vi var framme så vände han sig mot mig leendes (det slog mig just att jag log som en liten förälskad tonårsflicka när jag tänkte på det ögonblicket) och förklarade, igen på ett trevligt sätt att mannen inne i kontoret kunde hjälpa mig.
I'm in love.

Mannen på kontoret kunde hjälpa mig, till hans egen förvåning. Tydligen är det inte många som kan komma att öppna "min" avdelning. Glatt överraskande för honom, och en extremt glad jag.

Idag fick dom på avdelningen nybakta bullar som tack. Förhoppningsvis jobbade dom två som hjälpte mig mest. Det var trots allt för dom jag stod och bakade hela kvällen!

Dags att natta.