Jag ska snart flytta då jag börjar studera om 3 veckor. Lägenheten jag hittat hyr jag i andrahand, men jag kan inte ta med mina katter för att ägarna är allergiska. Så de ska stanna hos föräldrarna. Men jag känner mig skitstressad av att behöva lämna dom som det är nu. Tidigare har det känts bättre, jag har känt att jag och mina föräldrar har kommit överens om saker som gäller katterna. Men på senare tid så har problemen börjat hopa sig.
Jag och mina föräldrar har egentligen aldrig haft riktigt samma syn på skötsel och djurhållning, det är ingen jätteskillnad, men ändå viktiga detaljer. Jag vill att mina katter sköts på det sätt jag hade skött dom, något jag trodde vi var överens om.
Min mamma har mer eller mindre alltid varit av typen att köra sitt eget race, hellre än att lyssna och respektera vad andra har att säga. Trots detta har jag som sagt känt att vi varit överens om saker och ting, och att det kommer gå bra att låta de ta hand om katterna i ett halvår-år när jag studerar, sedan ska jag försöka hitta ett boende där jag kan ha med dom.
Under senaste tiden har det dock blivit en del tjafs igen.
Jag har svårt att tro att hon inte kommer köra över alla mina önskemål på hur katterna ska skötas, det gör hon liksom redan. Jag vill t.ex. inte att de ska äta torrfoder, speciellt inte ena katten som lätt går upp i vikt, och där veterinären dessutom sagt att han helst inte ska äta torrfoder pga. FORL. Hon har en massa ursäkter för att kunna utfodra med torrfoder ändå. Häromveckan talade hon om för mig att det var dags att börja med torrfoder igen, för den och den anledningen. Jag kan inte vinna över henne, hon kommer bara köra över mig och göra som hon vill i slutändan ändå. Så vi kom överens om att jag åtminstone väljer vilket foder hon ska ge, och att hon bara får ge en liten mängd, eller vid tillfällen blötmat glömt inhandlas. Så vad har nu hänt? Jo, hon ger torrfoder varje dag, trots att de har annat. Min katt har redan börjat gå upp i vikt, under bara ett par veckors tid. Jag vet inte hur mycket hon ger, eftersom hon i största möjliga mån ger katterna torrfoder när jag inte ser. Sedan glömmer hon ibland att sätta undan det, så jag kommer på henne ändå.
Som om det inte skulle vara nog verkar hon även ha en annan verklighetsuppfattning än jag. Min katt vägde vid ett tillfälle 8 kg och han var tjock. Jag visste att han var tjock, veterinären visste att han var tjock, men min mamma tyckte han var normal. När jag lyckades få ner honom till 7 kg (normalvikt) så var han sååå smal, och det var synd om honom.
Jag är även orolig med min katts FORL. Kommer de upptäcka om han blir dålig igen? När han blev dålig första gången och jag reagerade på det och skulle boka tid hos veterinären, fick jag höra att det var onödigt, att jag är övernojig, att det bara var tandsten som kan behandlas (med t.ex. torrfoder). Åkte till veterinären ändå och de kunde konstatera FORL. Nu när jag har en tid bokad att operera bort en tand så tycker de igen att det är onödigt, för han kan ju äta torrfoder och då kan han inte ha så ont.
Är även orolig om det skulle hända mina katter något annat. Jag vettesjutton om mina föräldrar ens kommer ringa mig, eller om jag få en överraskning när jag kommer hem på besök. Att de skulle ringa veterinären bara för att rådfråga är helt uteslutet, "för så kan man ju inte göra". Under den senaste tiden speciellt så har jag nästan känt mig rädd för att behöva lämna katterna i mina föräldrars vård. De berättade om ett rent skräckscenario för bara någon vecka sedan, när min katt hängt sig. Han hade lika bra kunnat ha dött, men nu klarade han sig. Anledning till att han hängde sig? Min mamma hade satt honom alldeles för nära äppelträdet (katterna är ute i lina, och ena klättrar). Hon hade hört att de jamat (som de bara gör när de vill något/behöver hjälp), men hon gick inte ut och kollade förrän en bra stund senare. Då upptäckte hon att katten hängde lealös.
Efteråt berättar hon för mig att vi inte under några omständigheter får sätta katten i närheten av trädet. Jag visste redan det, hon borde redan ha vetat det. Det är ingen hemlighet att han klättrar om han får chansen. Som om det inte skulle vara nog, när jag kom hem igår från min semester så upptäckte jag att hon satt fast honom så han kunnat nå äppelträdet ändå...
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner att jag inte vill lämna mina katter hos mina föräldrar, för jag litar inte på deras omdöme längre. Men jag har ingen annan! Mina vänner har antingen redan katt, delar inte min syn på skötsel eller bor alldeles för långt bort. Vet inte alls hur jag ska lösa det här problemet. Jag behöver fan fler vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar