Jag sökte mig in till psyk i september månad ungefär. Fick efter ca 3 veckor träffa en sjuksköterska som skulle göra en bedömning av hur jag mådde, och vilken behandlingsplan hon tyckte vi skulle satsa på. Hon tyckte bland annat att jag behövde gå i terapi.
Sedan slussas jag vidare till en annan person, som kom att bli min kontaktperson. Jag fick vid de kanske 2-3 första besöken bra hjälp av henne, och sedan började det gå utför.
Jag har ingen aning om hur många gånger jag nu har varit hos henne, men det händer verkligen nada. Varje gång jag är där pratar vi om samma saker. Den här terapin som det pratades om att jag skulle gå för en två månader sedan, hade helt gått upp i rök. Jag började fundera på om hon inte kan ge mig mer hjälp, om hon inte har den typen av arbetsuppgift (?), eller om jag satt i något slags kösystem. Ingen sa något.
Mitt mående har under tiden blivit sämre. Jag har talat med både min kontaktperson och läkare och försökt "hinta" med att jag behöver mer hjälp, att det inte räcker som det är. Då har jag bland annat sagt att jag inte längre tycker att medicinen verkar. När jag började med den så hjälpte den. Jag hade ingen ångest alls på 3 veckor. Sedan började det komma tillbaka. Jag tror jag skulle må exakt likadant om jag tvärt slutade med medicinen som jag gör med den.
Det här med medicinen talade jag om innan mitt första självmordsförsök.
Nästa gång jag är på psyk talar jag om för min kontaktperson att jag försökt begå självmord. För jag ville ha hjälp. Hennes reaktion blev typ "Ojdå. Det var ju inte bra". Men jag mådde bra just den dagen jag var där, så det var som att allt var bra ändå då, och hon tyckte då att vi skulle träffas mer sällan. För hon kunde ju se att jag mådde bra. Jo tjena.
Om jag säger att jag försökt ta mitt liv, så är det inte den reaktionen jag vill ha. Jag har efter detta inte känt att det är lönt att tala om hur jag mår, för hon reagerar ändå inte på det. Mitt förtroende är rätt lågt.
Så går det en månad med varierat mående för mig. För någon vecka sedan igen får jag en kraftigt ångestattack och försöker igen ta mitt liv.
Nästa besök jag har är ett läkarbesök. Eftersom jag helt misslyckats med att få min kontaktperson att förstå hur jag mår och att jag behöver mer hjälp än den de har gett mig hittills, så försöker jag mig på att förklara hur jag mått den senaste månaden. Läkaren avbryter dock innan jag hunnit förklara klart, tvingar iväg mig till psykakuten, där jag får prata med ännu en läkare som vill ha mig inlagd. Inget val för mig där inte, så tvångsinlagd it is.
Dagen efter får jag träffa ännu en läkare, och finally någon som lyssnar. Här går det fram att medicinen jag tar nu inte hjälper, så jag ska höja dosen. Han förstår att jag behöver något mot de kraftiga ångestattackerna, och ger mig något nytt att testa. Och skriver in i journalen att jag behöver gå i terapi. Sedan blir jag utsläppt.
Efter detta har min kontaktperson på öppenvårdsmottagningen i princip bombat mig med samtal. Hon ville absolut träffas och prata. Jag undrar bara typ varför? Vad är det som är så magiskt med det andra självmordsförsöket, när det första knappt var värt att notera?
Jag har försökt att varna många gånger, men fan ingen har lyssnat. Tack för den typ.
Eftersom den sista läkaren ville att jag skulle gå på terapi så frågade jag kontaktpersonen vad som egentligen händer. Det var två månader sedan min behandlingsplan utformades och ingenting har hänt. Så säger kärringen att dom avvaktat för att de inte vetat om jag skulle bo kvar på orten eller ej. Men herregud! Det går väl att fråga. Hur många månader till hade de väntat om jag inte frågat? Tills jag faktiskt flyttat, eller tills det varit försent?
Seriöst... Jag är sjukt irriterad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar