Idag när jag var ute med Abbe så kunde jag inte ta den vanliga vägen pga en jävla massa nedfällda träd, så fick istället gå på en grusväg för att komma till destinationen jag ville till. Var fullt inne i mina egna tankar när jag gick och var inte så uppmärksam på omgivningen... Plötsligt vaknar jag dock till liv och ser att hunden går/springer bortåt som om han fått syn på något av intresse. Jag följer hans blick och lägger märke till en man som står där, med en hund. Jag kallar på Abbe, om och om igen, men det dövörat lyssnar ju inte, så jag försöker istället springa fram och ta tag i honom. Tyvärr var det ju ett litet avstånd mellan oss, så jag hinner inte fram förrän Abbe gått fram till den andra hunden.
Den andra hunden antar jag är av en aggressiv art då den var kopplad och hade något för munnen (minns ej vad det heter). Hunden attackerade även Abbe så gått den kunde med husse hållande i kopplet. Jag var dock framme relativt snabbt och tog tag i Abbe's halsband samtidigt som jag bad så mycket om ursäkt till mannen, som nog hade den mest obehagligaste blicken jag varit med om. Det såg ut som om han ville bryta nacken av hunden och slå ner mig. Och det är knappast någon överdrift.
Jag funderade en liten stund på om jag skulle säga till honom att "till nästa gång (om det blir någon sådan) var inte passiv när en lös hund kommer framspringandes - ryt ifrån!" Men valde att istället ta till flykten. Jag hade antagligen inte fått något annat än ännu en kallare blick eller möjligtvis en utskällning.
Var ganska skakis efter händelsen även om inget direkt hände. Men den blicken, hur fan kan man ens ge en annan medmänniska en sådan blick? Vill man inte ha lösa hundar springandes till sig, så säger väl ens sunda förnuft att man måste säga ifrån själv om inte ägaren till hunden får någon respons eller kanske inte ens är i närheten? Men men, nästa gång jag behöver gå ut med Abbe så hoppar jag hellre över alla de nedfällda träden än riskerar att möta honom igen!
Han är förövrigt psyksjuk vad jag fått veta. Min pappa känner honom tydligen, och får för den delen också bara stirrande blickar när han möter honom ute med hunden. Man säger väl hej till folk man känner?
Min brorsa är nog dock den som råkat ut för honom mest. Brorsan har nog inte så stor koll på Abbe heller, så han sticker väl iväg lite då och då antar jag. Nångång tappade han bort Abbe i alla fall, stöter på gubben och frågar om han har sett en ljusbrun hund. Gubben svarar och pekar; "Ja, han ligger död därborta." Enough said.
Så, nu har jag skrivit av mig. Godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar